Sverige, Sverige Fosterland

_MG_1891_sm2005.01.16 – 2005.03.31

Judiska Museet i Stockholm ville med utställningen Sverige, Sverige fosterland visa det komplexa och berikande i att vara ung med dubbel identitet i Sverige idag. Museet hade därför bjudit in ett antal unga svensk-judiska skribenter och konstnärer att gestalta sin tvåkulturella identitet utifrån den svenska flaggan och nationalsången. Samtliga deltagare hade fått full konstnärlig frihet. Resultatet blev en mångskiftande och utmanande utställning om ung svensk-judisk identitet. Verken skiljde sig betydligt från varandra i både uttryck och innehåll, därför att deltagarna bär på sinsemellan olika förhållningssätt till det svenska respektive det judiska.

Yvonne Jacobsson
Museichef

Hämta broschyren (135 kb)

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

Nio konstnärer och skribenter medverkar, och så här tycker några av dem:

Ida Strasser: …jag såg framför mig en typisk svensk bordsduk…en duk med det passande namnet Madicken, inhandlad på Åhlens – fläckad med judisk mat. Liksom jag…

Michaela Agoston: …min judiska historiska erfarenhet säger att inget som har med mark och land att göra är för evigt…och vi får inte bli förvånade om vi jagas från platsen vi kallar hemma…

Hanna Lindroth: …för mig är judendomen ett enda gigantiskt bord för diskussion…och oväsen…och svensk kultur brukar jag sammanfatta som den gemensamma bristen på gemenskap…

Stephan Mendel-Enk: …i den judiska värld där jag växte upp fanns aldrig några andra attityder till landet vi levde i än massiv kritik och djup misstro. De tråkiga svenskarna med sin antisemitiska nyhetsrapportering…

Fanny Söderbäck: …både jude och svensk. Varken jude eller svensk. Min dubbla identitet är ett dubbelt utanförskap. Är dubbel identitet ingen identitet? Två halva identiteter?

 

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

ÄLSKANSÅNGEN ELLER DEN PARANOIDA FOSTERLANDSPOLSKAN

Text; Michael Agonston

I
du är mitt land
mitt enda land
en dödlig synd, jag vet
så dum
en ständig fråga följer mig
får jag stanna säkert här hos dig
för om du sviker mig
ja om du överger mig
då skall jag sent förlåta dig
om du tvingar mig att lämna dig
då kan jag aldrig mer förlåta dig

II
så säg mig att det inte händer
ta min hand och släpp den aldrig mer igen
kan du älska som jag älskar
hålla av mig
som jag håller dig
jag försvarar ditt kalla vatten,
frusna marker och mörka natten
och jag klär ditt namn i gull
allt för din skönhets skull

III
jag vill dansa varje sommar
bada i varenda tjärn
lägga pannan slätt mot hällen
andas in din doft av lav och hav
mina vandringskängor de är gjorda
för svenska marker
extra sula,
insmort skinn
låt mig vandra i dina skogar
ta den mossbeklädda stigen in

IV
här är jag född
här vill jag bo
bli hundra år och sen från himmelen
se mina barn
och barnbarnsbarn
springa nakna, fria på din äng
men om du sviker mig
ja om du överger mig
då skall jag sent förlåta dig
om du tvingar mig att lämna dig
då kan jag aldrig mer förlåta dig

TEXT, SÅNG OCH MUSIK: MICHAELA AGOSTONALTFIOL OCH ALTFIOL-ARR.: ALICIA BJÖRNSDOTTER ABRAMS

EN NATIONAL MUSIKAL. TEXT: STEPHAN MENDEL-ENK

Jag daskar tidningen i pappas ansikte så att han vaknar någon gång.
– Pappa, pappa, du måste läsa! Vad står det där?
– Eh…julrea på OBS Bäckebol. Pepparkakor från 9.90
– Nej, vrålar jag. Det gör det inte alls

Han suckar
. – Nähä. Vad står det då?
– Det står att jultomten också kommer till judarna i år! Hurra Hurra Hurra

* * *

Jag lärde mig vår nationalsång vid matbordet, de vuxna sjöng den varje måltid. En tidningsrubrik, en parkeringsbot, en dyster väderleksrapport räckte för att sätta igång dem, för att de skulle stämma upp, fylla i, och i kör sjunga om hur kallt här är, om vilket misstag det var att vi hamnade här, om hur lite de vill ha oss här och: Lönerna är så låga här, skatterna så höga här, dom är antisemiter här, dom fjäskar för araber här, PLO styr radion – vad är det här – och maten är så tråkig här, folk pratar inte med varandra här, till sommarn/vintern/våren jag svär, jag tar första bästa plan ifrån det här

* * *

Morfar har inga såna problem. Han har ett eget system. Alla personer han tycker om är judar, övriga är nazister och i sin tv-fåtölj i andra änden av stan visslar han varje kväll:
Einstein är jude och Gershwin är jude
Chaplin är jude, Nils Poppe är jude,
Expressen är jude, men GP är nazist
Sinatra är jude, Jan Malmsjö är jude,
Garbo är en tråkig, överskattad, gammal nasse,
men Ingrid Bergman har en judisk far
Abba-nassar, Povel Ramel –jude,
Torbjörn Nilsson i Blåvitt –jude, Torbjörn Nilsson i landslaget –nasse
Per Ahlmark är jude, Palme?- skulle inte tro det,
den statliga televisionen är nazistisk indeed
Och så vidare medan mormor i köket bakom hans rygg smugglar in dukar med Lucia och jultomtemotiv och för varje år tillämpar en allt liberalare tolkning av koscherlagarna till melodin:
Gud, jag gjorde som du ville – skaffade en judisk man/ jag har inte blivit svensk, jag sköter mig, jag gör så gott jag kan/ Men det står ingenting i bibeln om Scans leverpastej/så länge det inte är skinka är allting okej Gud, jag kan beställa från församlingen om du vill ha det på det viset/men varför gjorde du då svensk-korven så god, varför får man den för halva priset/Abraham sa det till Isak, han förde det vidare till mej/Så länge det inte är skinka är allting okej

* * *
Farfar pillar i skålen med russin och mandlar. Han tittar på tv:n rakt framför sig. Han lutar sig bakåt i sin obekväma fåtölj. – Do Stejphan, säger han utan att släppa tv:n med blicken Den her Bruce Springstein, er han jode? – Jag heter inte Stejphan, jag heter… – Men er han? – Nej, farfar, det tror jag inte Han grymtar lite besviket för sig själv. Efter ett tag försöker han igen.
– Men vad med han Thomas Di Levy?

* * *

Och till sist –när farmor torkat tårarna, när farfar försäkrat sig om att en språkresa inte automatiskt innebär att jag glömmer bort att jag är jude – då till sist blir det kväll och farmor bäddar för oss i bäddsoffan och sjunger sin ytterst kontraproduktiva vaggvisa /Kom ihåg att akta dig för araber om du skulle träffa en nån gång/de sticker kniven i ryggen när du vänder dig om/ryssarna hatar oss och det gör fransmännen, italienarna med/tyskarna är likadana nu som de var -33/det kan hända igen, det som hände en gång/men vänta jag har väl inte glömt nån…/Jo, just det, engelsmän, dom struntade länge i oss/först när kriget var slut som de räddade oss/norrmän, danskar – äh de är de samma som här lika självgoda, uppblåsta som sveidlachen är/och lömska, du vet väl vad skåningar gör/de bränner upp kors från Helsingborg till Skanör/hatet brer ut sig över Blekinge, Halland och Närke/du är allt bra blind om du inte har märkt det/och de är inte ett dugg bättre här hos oss i Göteborg/en progrom har siktats bort vid Kortedala Torg/ Glöm inte mein kind att aldrig lita på nån, Sov nu så gott så ses vi i morrn

HYMN TILL HALVHETEN. TEXT: FANNY SÖDERBÄCK

Jag växte upp med älgfärs i frysen, med julgran i trädgården, med Selma Lagerlöf i bokhyllan, med midsommarkrans, sommarstuga, lucianattlinne, skolavslutning i kyrkan, dans i Folkets Park, bastu i källarn och Lilla sportspegeln på teve. Men jag växte också upp med en mormor som kunde ryska, med årliga resor till Israel, med judiska sommarläger, challebak, shabbesmiddagar, Woody Allen, klezmermusik och oro över bombdåden i Jerusalem.

Dubbel identitet säger dom. Både adventsljusstake och chanukkiah. Både Strindberg och Singer. Både hembränt och kiddushvin. Både buggkurs och judisk ringdans. Men dubbel identitet kan också vara ett dubbelt utanförskap.

Annorlundaheten. Minoritetsstämpeln. Både jude och svensk. Varken riktigt jude eller riktigt svensk. Hamnar i kläm mellan Jante och kraven på judisk genialitet. Blir jag ett tredje då, en syntes? Som matzeh med kaviar, något alldeles unikt?

Vi var den enda judiska familjen i min by. När det gick löss i skolan fick vi bära skulden. Israelimporterade löss. Judiska löss. Men mest var vi exotiska. Spännande. Jag fick ta med små ljusstakar och kippor till religionstimmen. Berätta om kosher och osyrat bröd. Idel nyfikenhet, idel frågor. Samt ett slags beundran. Vördnad inför annorlundaheten. Det var just detta, annorlundaheten, som kom att bli min identitet. I Värmland var jag jude. I Stockholm blev jag värmlänning. Och nu, när jag bor i New York, en stad med fler judar än Jerusalem, så är jag svensk. Jag är ett med min minoritet. Annorlunda. Men är identitet något annat än just detta? Känner vi oss någonsin svenska när vi är i Sverige? Eller är det först på bortaplan som svenskheten pockar på? Bara utomlands hör jag mig själv skryta om den svenska välfärden, om IKEA, om studiemedlen. Bara då blir jag beroende av kaviar, marabou och saltlakrits. Slår vakt om traditioner, kokar egen glögg.

Och i mitt judiska New York, där det finns kosherbutiker i varenda kvarter, där vi får ledigt från universitetet för det judiska nyåret och där dörrvakten i mitt hus önskar Happy Chanukkah, där förlorar jag min judiska identitet. Vem bryr sig om en jude i New York? Jag syns bara då jag är annorlunda. Blir till genom skillnaden. Ingen talar om heterosexuell identitet. Om vit identitet. Om mansidentitet. Identitet är allt det där andra. Det marginella. A n n o r l u n d a h e t e n.

TEXT: FANNY SÖDERBÄCK
MUSIK: BEN GOLDFARB

Musiken, ett stycke i tre delar, består uteslutande av tre korta bitar från Värmlandsvisan, Svenska Nationalsången och Hava Nagila, vilka manipulerats digitalt.

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

En vandring i utställningen

_MG_1902_tum

VEM ÄR JAG? FÄLT, LAGER OCH FRAGMENT. Helene Luther

_MG_1903_tum

_MG_1914_sm260

I förgrunden: SCHVEIDENFLAGGA. Natan Zlotnik

_MG_1899_sm260px

DUK MADICKCHEN. Ida Strasser

_MG_1905(1)_sm260

IDENTITET= DÅTID + NUTID. Bettina Edgren

_MG_1907(1)_sm

SVEAMEZUZOT. Aviva Scheiman

_MG_1911(1)_sm

SVEAMEZUZOT. Aviva Scheiman

_MG_1915(1)_sm

MOTSTRÖMS. Hannah Lindroth

_MG_1916(1)_sm

Powered by WordPress. Designed by WooThemes