Judarnas historia i Sverige – fördjupning

Svenska judarnas historia
Det första belägget för att en jude vistats i Sverige är från 1557, då Gustav Vasa hade en judisk läkare i sin tjänst. Det finns således inte några bevis för att judar funnits här under medeltiden.

Före 1686 fanns inga lagbestämmelser i Sverige om judar. Det året utfärdades emellertid en kyrkolag som bl.a innebar att judar som kom till Sverige och som ville stanna här var tvungna att övergå till kristendomen (den lutherska läran). Detta gällde fram till 1774. Då anlände Aaron Isaac, som skulle bli den förste svenske juden med rätt att bo här utan att vara tvungen att låta döpa sig. Han kom från Mecklenburg, där han försörjt sig som sigillgravör och affärsman. Sverige fick nu sina första s.k. skyddsjudar och Aaron Isaac kunde grunda en judisk församling i Stockholm. Inte så långt därefter tillkom en judisk församling i Marstrand, som då var en frihamn och alltså öppen för främmande trosbekännare. Från den församlingen som lades ned 1794, då Marstrand upphörde att vara frihamn, härstammar åtskilliga kända judiska göteborgssläkter.

År 1782 utfärdades det s.k. judereglementet, som under mer än 50 års tid skulle bli bestämmande för de svenska judarnas ställning. Det gav judarna vissa rättigheter, men också en rad begränsningar i exempelvis yrkesutövning och bostadsort. I egenskap av ”okristne” kunde de inte vittna inför domstol. De fick till en början bara bo i Stockholm, Göteborg och Norrköping, men snart även i Karlskrona. Endast i dessa städer kunde de äga fastighet och utöva handel. De flesta hantverk var förbjudna för judar. Äktenskap mellan judar och icke-judar var förbjudna.

Judereglementet avskaffades 1838 och ersattes av en kunglig förordning ”angående mosaiska trosbekännares skyldigheter och rättigheter i riket”. Judarna, som dittills betraktats som en främlingskoloni, skulle hädanefter vara mer likställda med övriga svenskar. Den officiella benämningen skulle vara mosaiska trosbekännare. Vissa kvarstående inskränkningar i judarnas rättigheter upphävdes under 1850- och 1860-talen. Ett riksdagsbeslut 1870 innebar att de svenska judarna efter nära 100 år i allt väsentligt beviljats fullständiga medborgerliga rättigheter. Nu var man inte längre tvungen att vara lutheran för att exempelvis bli riksdagsledamot eller för att ha statstjänst.

Mot bakgrund av Europakonventionen erkände Sveriges Riksdag 1999 judar, samer, romer, sverigefinnar och tornedalingar som svenska nationella minoriteter. Skälet var att dessa har en historiskt förankrad hemortsrätt i Sverige. Språket jiddisch har också blivit erkänt som ett av fem officiella minoritetsspråk i Sverige.

Den judiska befolkningsutvecklingen i Sverige
År 1838 fanns det omkring 900 judar här i landet; av dem bodde ungefär 800 i Stockholm och Göteborg. År 1880 hade antalet judar vuxit till omkring 3 000, framförallt som en följd av invandring från Östeuropa. År 1930 hade antalet judar stigit till drygt 6 600. Under tiden fram till krigsutbrottet 1939 tog Sverige emot ca 3 000 judar från bl. a Tyskland, ett förhållandevis litet antal beroende på en restriktiv flyktingpolitik. Genom olika aktioner, bl. a av Svenska röda korset under krigets slutskede 1945 och strax därefter, kunde ca 11-13 000 judiska koncentrationslägerfångar transporteras till Sverige. Av dessa kan en tredjedel antas ha blivit kvar i Sverige. En viss invandring har därefter skett i samband med antisemitiska kampanjer och politiska omvälvningar i Central- och Östeuropa under 1950-, 1960-, 1970- och 1990-talen. Idag beräknar man antalet judar i landet till ca 18 000 varav ungefär hälften bor i Stockholmsregionen.

Judarnas anpassning till det svenska samhället
Då nyheten spred sig att Aaron Isaac fått tillstånd att bosätta sig i Sverige blev reaktionen så häftig att han under första tiden inte vågade visa sig ute. Över huvud taget fick den första generationens judar känna på den fientliga stämningen, särskilt från kretsar inom borgerskapet som befarade intrång i sina näringsfång. Några decennier in på 1800-talet förbättrades förhållandena under inflytande av liberala idéer, och judarna fick uppleva betydande framsteg för anpassningen i och med judereglementets upphävande och judarnas formella inlemmande i det svenska samhället. I fortsättningen skedde undan för undan en fullständig politisk och social frigörelse för den svenska judenheten. Många svensk-judiska familjer växte helt in i det svenska samhället då assimilationen tog fart. Församlingstillhörighet blev för många mer ett socialt ansvar än en religiös förbundenhet. Den politiska folkrörelsen sionismen, som uppstod i slutet av 1800-talet, vars mål var att förverkliga tanken på ett hemland för det judiska folket i Palestina, omfattades av en del svenska judar. Tillkomsten av staten Israel 1948 medförde ett stärkande av den judiska självkänslan, även i Sverige.

Svenska judarnas bidrag till samhällsutvecklingen
Under de drygt 200 år judarna fått bo i Sverige har de på många olika sätt berikat det svenska samhället inom konst, litteratur, vetenskap, handel och näringsliv.

I slutet av 1700-talet etablerades kattuntryckerier, som utvecklades till textilindustrier. Betydande kattuntryckare var bland andra Heyman Schück, Aron Levi Lamm och Jacob Marcus.

Medlemmar av judiska köpmannasläkter har gjort stora insatser för svenskt näringsliv, exempelvis familjerna Lamm, Josephson och Sachs i Stockholm, Mannheimer och Magnus i Göteborg och familjen Philipson i Norrköping.

August Abrahamson och Otto Salomon drev det berömda slöjdseminariet på Nääs i Västergötland. Här fick bl. a svenska folkskollärare sin utbildning i slöjd.

Bland välkända judiska konstnärer märks bl. a Geskel Saloman, Ernst Josephson, Hanna Pauli, Charlotte Mannheimer, Eva Bonnier, Isaac Grünewald, Lotte Laserstein och Lenke Rothman.

Andra bekanta judiska namn som berikat det svenska konst- och kulturlivet är Mimi Pollack, Anna Riwkin, Max ”Mago” Goldstein, Josef Frank och Erland Josephson.

Judiska mecenater och donatorer har i hög grad bidragit till samhällsutvecklingen. Bland dessa kan särskilt nämnas Pontus Fürstenberg och Ernest Thiel. Utan dessa människors intresse och generositet torde t.ex. många av våra svenska konstnärer inte haft så stor möjlighet att utvecklas. Stockholms konserthus och Göteborgs universitet har för sin tillkomst bl. a att tacka donationer av svenska judar.

Bestående insatser på det sociala området har gjorts av bl. a Oscar, Isaac och Axel Hirsch.

Många judar har innehaft officiella uppdrag. Så t.ex. var i slutet av 1800-talet en femtedel av Göteborgs stadsfullmäktige judar. Aron Philipson från Göteborg och Moritz Rubenson från Stockholm blev 1873 de första judiska riksdagsledamöterna.

Det moderna bankväsendet grundades under medverkan av Theodor Mannheimer från Göteborg. Henrik Davidson var en av förgrundsgestalterna i Skandinaviska Kredit AB och en betydande finansman. Herman Mannheimer och Olof Aschberg är andra kända namn inom finansvärlden.

Flera litteraturhistoriker av judisk börd har verkat i Sverige: Henrik Schück, Martin Lamm – båda ledamöter av Svenska Akademien – Karl Warburg och inte minst Oscar Levertin, som också var författare och poet. Bland andra judiska diktare bör nobelpristagaren Nelly Sachs särskilt nämnas.

Andra judiska kulturpersonligheter som Moses Pergament (kompositör), Wilhelmina Josephson (konsertpianist), Hugo Valentin (historiker), Eli Hecksher (ekonomihistoriker), Albert Bonnier (bokförläggare) och Helga Henschen (konstnär och författare) har alla på sitt område gjort betydelsefulla insatser i det svenska samhället.

Religiösa riktningar inom den svenska judenheten
Mot slutet av 1700-talet, samtidigt som de första judarna fick tillåtelse att bosätta sig i Sverige, började den europeiska judenheten att förändras markant. I takt med judars emancipation skedde en rad omdaningar även inom det religiösa livet. Vissa judars krav på förändring inom allt från liturgi till klädsel, fick andra judar att kräva striktare regler. I mitten av 1800-talet fanns en stark önskan bland de svenska judarna att modernisera gudstjänstordningen, och när Stockholms stora synagoga byggdes 1870, fick den en orgel och man predikade på svenska. Denna mer liberala/reformerta tradition visar sig än idag exempelvis i form av kantorernas tidstypiska kläder och användningen av orgel vid vissa gudstjänster.

De judar som invandrade till Sverige från Östeuropa under senare hälften av 1800-talet och något decennium in på 1900-talet tillhörde dock ofta den ortodoxa riktningen, där en annorlunda syn på gudstjänsternas utformande gjorde att ytterligare en synagoga byggdes i Stockholm.

De äldre svensk-judiska släkterna har i stor utsträckning assimilerats i det svenska samhället, och dagens judiska församlingar och synagogor inkluderar alla tre stora inriktningar i västerländsk judendom; reform/progressiv, konservativ och ortodox.

Judiskt liv i Sverige i dag
Judiska församlingar finns i dag i Stockholm, Göteborg och Malmö. Religionsfrihetslagen 1951 medförde att en jude inte behövde tillhöra någon församling. Även flertalet mindre städer och orter har föreningar, synagogor och judiska centra, bl.a Norrköping, Helsingborg, Lund, Borås och Uppsala.

En judisk grundskola i Stockholm, Hillelskolan, tillkom år 1955. Judiskt högstadium finns på Vasa Real i Stockholm. Det judiska centret i Stockholm är ett allaktivitetshus med en rik förenings- och fritidsverksamhet. Judiska förlag ger ut böcker som belyser judisk identitet, historia och kultur. Paideia – the European Institute for Jewish Studies in Sweden öppnade sina dörrar för europeiska studenter år 2000.

I Stockholm och Göteborg finns ett judiskt pensionärs- och sjukhem. På Glämsta i Stockholms skärgård ligger en fast kolonianläggning för åretruntverksamhet.


Powered by WordPress. Designed by WooThemes