Josef Frank – arkitekt och outsider

josef_frank_pipa2007.03.29 – 2007.10.15

Josef Franks formgivning uttrycker ett slags tidlös modernitet. Hans möbler och textilmönster har blivit svenska klassiker, älskade av generation efter generation.

Fyrtio år efter Josef Franks bortgång presenterar Judiska Museet i Stockholm utställningen ”Josef Frank – arkitekt och outsider”, som tar avstamp i Wien kring förra sekelskiftet. Staden präglades vid den tiden av starka influenser från olika kulturer, inte minst den judiska, och den sjöd av intellektuell och kulturell kreativitet, vilket självklart kom att betyda mycket för Josef Franks utveckling både som människa och arkitekt.

Josef Frank och hans svenska hustru Anna flyttar till Sverige 1933 från ett Österrike, som har blivit alltmer antisemitiskt och nazianstucket. Josef Frank är nästan femtio år gammal när han erbjuda av Estrid Erikson aatt bli Svenkt Tenns formgivare. Samarbetet med Estrid kom att bli livslångt och avgörande för Josef Franks framgång. När Norge och Danmark ockuperas lämnar paret Frank Europa för att leva och verka i USA. 1946, efter krigsslutet, beslutar de sig dock för att flytta tillbaka till Sverige igen.

Vem var människan Josef Frank egentligen? Varifrån fick han sin kraft och inspiration? Vilka personliga och politiska omständigheter påverkade hans livsval och gärning? Hur lyckades Frank vid femtio års ålder som outsider i Sverige starta en ny karriär och bli en svensk designikon? Varför stannade inte Josef Frank i USA när han hade en möjlighet?

I utanförskapets gränsland föds kreativitet och förnyelse, något som den odogmatiske Frank verkligen visade i sin livsgärning. Samarbetet mellan Josef Frank och Estrid Ericson gav honom en stor arbetsglädje. Han var en ensamvarg och älskade att sitta vid sitt ritbord. I bostaden på Gärdet använde han matvrån både som arbets- och sovrum.

Medan flera andra utställningar i Sverige har presenterat Franks arkitektur och design gestaltar Judiska Museets utställning primärt människan Josef Frank samt hans liv som jude, europé och outsider.

Yvonne Jacobsson,
Museichef

Utställningen är ett samarbete mellan Judiska Museet i Stockholm, Österrikes Ambassad i Stockholm
och Svenskt Tenn.

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

Wien under skymningsåren

Under skymningsåren i kejsarriket Österrike-Ungern, under den period som senare skulle komma att kallas ”den lyckliga apokalypsen”, växte några av mitt lands främsta begåvningar fram, skapare av en revolutionär och visionär modernism som fram till denna dag har förblivit hos oss. Arkitekten och formgivaren Josef Frank var en dessa begåvningar.

Vid den här tiden var hans främsta forum för teori såväl som praktisk estetisk nydaning – av allt från arkitektur och stadsbyggnad till att formge vardagsting – ”Der Österreichische Werkbund”. Här arbetade Josef Frank tillsammans med berömda konstnärskolleger som Josef Hoffman, Oskar Strnad, Dagobert Peche, Clemens Holzmeister och Oswald Haerdtl.

Inom ”Werkbund” utarbetade Josef Frank sina egna principer för hur arkitektur och formgivning skulle verka. Som han beskriver det i ”Arkitektur som symbol” ville han att bostaden skulle vara ett ställe för vederkvickelse och samtidigt stå i samklang med traditionen och den tekniska utvecklingen, att den skulle stå i kontakt med naturen men också med kulturen och det förfinade. Redan här finner vi prov på den attityd han senare skulle komma att utveckla ännu längre, i sitt nya hemland Sverige. De bostäder han ritade var alltid fyllda av mildhet och charm. Han förkastade sterila, helt vita och hårda miljöer och valde istället lätta och luftiga färger, som gult, ljusblått, mjukt gröna nyanser och rosa.

Om jag kommer ihåg de där mönstren på gardinerna och sofföverdragen i mina farföräldrars hem i Wien! De var en magisk del av min barndom, men här i Sverige verkar de passa in på ett ännu naturligare sätt. Hedvig Hedqvist har absolut rätt i sin förmodan att det inte bara var av en tillfällighet att Josef Frank slog sig ner i Sverige.

Vi känner till grundläggande fakta om Josef Franks liv; vi vet vilka krafterna var som formade hans yrkeskarriär och varför han flyttade. Men vad vet vi om honom som människa?

Han föddes i en assimilerad judisk medelklassfamilj på väg upp, och som var öppen för alla slags nya idéer och utveckling. Han var liberal med en öppen attityd, och hade ett humanistiskt intellekt som vände sig emot alla förstelnade ideologier.

Med sin bakgrund från ett multinationellt imperium var hans sätt att närma sig konsten också komplext. Judiska erfarenheter och det judiska ödet bidrog till det sammansatta.

Utställningen på Judiska Museet i Stockholm gör mer än någon tidigare utställning ett försök att visa mannen Josef Frank, människan, den sekuläre juden, den initierade och utanförstående – både i Österrike och i Sverige. Personligen har jag redan från början varit mycket entusiastisk kring den här utställningen, och jag önskar den all den framgång jag ärligt anser att den har förtjänat.

Stephan Toth
Österrikes ambassadör i Sverige

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

En judisk 1800-talskultur – mönster för borgerligheten

Den emanciperade juden hade moderniteten som rättesnöre. Vägen tillbaka till ghettot var stängd och framför honom låg en ny värld utan nationsgränser. Handel, industri och bankirrörelse gav väldiga möjligheter att skapa en ny stadskultur, annorlunda än den gamla feodala. Franska revolutionen var en förutsättning, men emancipation, det vill säga att få samma rättigheter inför lagen som alla andra, blev i de flesta länder uppnådd först vid tiden kring 1860-70. De judiska företagarna var ofta först med de betydande nyheterna, de finansierade järnvägsbyggandet redan på 1830-talet, var ledande vid århundradets stora stadsombyggnader i Paris och Wien, och de engagerade sig vid seklets slut i den avancerade elektroindustrin.

Pionjärtiden exemplifieras bäst av de fem bröderna Rothschild, bankirsöner från ghettot i Frankfurt am Main och uppväxta under franska revolutionen och Napoleontiden, när ghettots murar revs och klostren stängdes. De drev sina framgångsrika banker i Frankfurt, Neapel, Wien, Paris och London, och deras kultursfär kom att kallas ”ett överhov i Europa”. När den blivande tyske kejsaren under fransk-tyska kriget 1871 tog in på James de Rothschilds slott Ferrières-en-Brie utanför Paris sade han, överväldigad av modernitet och lyx, att något sådant hade inte en kung råd med. För det måste man vara en Rothschild; den svenske kungen Oscar II och hans hovmän tyckte något liknande. Style Rotschild spreds i europeisk högborgerlighet och även de gamla aristokraterna tog efter.

Interiörerna i Paris-bankiren James de Rothschilds slott Ferrières blev stilbildande, fastän de aldrig spreds i avbildningar när de var nya; de var alltför exklusiva. Det var ryktet om det enorma glastaket, den respektlösa blandningen av nytt och gammalt, samtidskonst och det finaste som fanns av västerländska möbler och tavlor, som spreds över Europa, snart också i Amerika. Till denna samlandets estetik, som Walter Benjamin har rubricerat 1800-talets inredningskonst, hörde tidens mest moderna bekvämligheter, de allra finaste vinerna och världens bästa köksmästare.

Dessa lika överrika som överraskande uttryck har sin motsvarighet i den judiske kompositören Jacques Offenbachs prunkande och respektlösa operettmusik, 1800-talets mest älskade, såväl i Paris och Wien som i Stockholm. I båda fallen fanns en grund i en judisk stilblandning av österländskt och västerländskt, nytt och gammalt, sakralt och profant, som att man i synagogorna kunde höra operamusik av Verdi till gammalhebreiska texter.

Judisk formtradition
Wien är den europeiska storstad där de judiska företagarna har gjort de allra största avtrycken. Där finns 1800-talets främsta paradgata, Ringstrasse, finansierad av judiska beställare och bebyggd med deras egna palats mellan kejsardömets institutions- och kulturbyggnader. Vid ingången till en av dessa, Musikverein, finner vi fortfarande inskriptionstavlorna med donatorernas namn inhuggna: på några ärkehertigar följer hela raden av judisk köpmannaaristokrati, upphöjd av kejsaren till riddare eller baroner.

I palats och hyreshus utvecklades en konstvärld i mustiga färger, grönt och rött som stod mot förgyllning och isbjörnsfällarnas vithet. Bankiren samlade helst på måleri från nederländskt 1600-tal, som han kände sig besläktad med, och vi finner gulröda färgtoner från Rembrandt-målningarna också i hemmen. Här i Wien utvecklades en judisk självtillit som banade väg för en kulturelit av journalister, läkare, arkitekter, konstnärer och musiker, en rörelse som växte sig så stark att vid 1900-talets början kan man tala om en judisk renässans. Gammaljudisk mysticism fick träda fram i texter, teater och musik, i hög grad under påverkan av allt mera omfattande judisk invandring från kejsardömets alla håll som Ungern, Böhmen och Galizien. En avancerad jugendarkitektur blev känd i Europa som en l’Art Juif. I Ungern, där nästan nittio procent av arkitekterna var judar, kan man med rätta tala om en färgrik magyar-judisk jugendarkitektur. Man byggde den moderna staden på ett sätt som kunde tydas som ett nytt Jerusalem.

Den överrika, stilblandande 1800-talsestetiken omvandlades utan att förlora sitt raffinemang i former som de unga arkitekterna i Wien skapade vid 1900-talets början för sina judiska beställare. Adolf Loos, själv inte jude men hela sitt liv verksam i en judisk miljö, är den som bäst har tolkat den nya andan med byggnadsverk, utåt anonyma och inåt rika i material och färg, ofta formmässigt förenklade även om gammalt och nytt fortfarande kunde blandas.

Så gott som alla Loos medarbetare var i likhet med Josef Frank judar. Med sina rötter i Ungern och sin uppväxt i Ringstrasse-andans borgerlighet har Frank fört vidare rikedomen i sin kulturs inredningskonst till Sverige, när han i likhet med övrig judisk intelligentia lämnade den tyskspråkiga världen på 1930-talet. Som i Wittgensteins rena hus i Wien, ritat av filosofen själv tillsammans med en annan av Loos elever, och i flera av de villor som de stora modernisterna Mies van der Rohe och Le Corbusier ritade för kräsna judiska beställare, så lever det motsägelsefulla kravet på modernism och tradition kvar i Franks färgrika formvärld. Fastän hos Josef Frank med än starkare sensuell lyskraft.

Fredric Bedoire
Professor i Arkitekturhistoria

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

Fyrkantiga sitsar – totalitära tankar

Kvaliteten i Josef Franks formgivning för Svenskt Tenn sågs med nya ögon när postmodernismen hade sin högkonjunktur i mitten av 1980-talet. Möbler, lampor och de tryckta textilierna fick en nytändning. De begärliga Frankmöblerna fick samtidigt också auktionshusen att inse potentialen i att sälja 1900-talets moderna design. Såväl 40-talister som yngre generationer attraherades av det goda hantverket, den artistiska behandlingen av färg, form och material, med en funktion som poängterar det sensuella och taktila.

Josef Frank hade då, sedan ett par decennier, hunnit bli en doldis. Känd endast i snäva specialintresserade arkitektur- och designkretsar. Drabbad av att med sitt välartikulerade formspråk inte passa in i 1960- och 70-talens radikala idéer om skönhet för alla till spånplattepriser. I tider då kvalitetsambitioner och referenser från stilar före modernismen ansågs som bakåtsträvande – stämplade som skönhet för en liten Strandvägspublik.

Men kring millennieskiftet skapar kretsen unga designintresserade en hausse för Josef Frank och Svenskt Tenn, som sträcker sig långt utanför landets gränser. Brittisk-amerikanska inredningstidskriften Wallpaper, med hög trendfaktor, återkommer med jämna mellanrum till styrkan i Franks design och arkitektur.

Efter perioden avskalad minimalism uppstod längtan efter det dekorativa och sensuella. Franks artistiska och frodiga mönster visade sig geniala – både samtidsfräscha och klassiska. De var vintage, idealiska för återbruk. Svenska generalkonsulatet i New York fick en Frankinredning, vilket New York Times uppmärksammade med en helsida.

Styrkan i hans mönster bekräftas också av Ballantyne Cashmere som tapetserade väggarna med textiltrycket Brazil i sin prestigebutik i Milano, för att skapa ett modernt koncept kring sina berömda stickade plagg.

Det nya intresset för Josef Franks verksamhet som arkitekt och formgivare har också engagerat en rad forskare i Sverige, Österrike och USA. I backspegeln inser man numera också att det legendariska samarbetet, mellan formgivare och beställare, Josef Frank och Estrid Ericson – var unikt. Att arvet från deras gemensamma samarbete, inte bara har en närmast tidlös kvalitet, utan att det också är rikt och spännande för alla som är intresserade av kreativa processer.

Hedvig Hedqvist
Skribent och researcher

…………………………………………………………………………………………..…………………………………………..

Smålandskassen

Jag ser en mormor som plockar upp halstabletter till sitt barnbarn ur en brun smålandskasse med blommor på. Bara några kvarter senare ser jag samma väska, men med Manhattan istället för blommor som motiv, på en tjej med svartfärgat hår och svarta tajts.

Det är bara några kvarter mellan dem. Och ungefär 50 år. Om de hade träffats där på gatan hade de spanat in varandra och tänkt på samma gång: ”Det där hade kunnat vara jag.”

Hemma hos mina vänner är väggarna fulla av Josef Frank, vi pratar om honom som den ultimata mannen att ha på väggen. En gammeldagsromantik som får oss att fantisera om andra städer, Teheran, och mystiska fåglar som är blå. Vi undrar om våra föräldrar tänkte som vi; att de använde hans tyger som verklighetsflykt. Om de också tänkte på dem som ett substitut för en tavla.

I en tid när allt blivit sagt och gjort, där alla fantasier verkar ha haft en ännu mer surrealistisk förlaga och där kunskap om god smak har blivit allmänkunskap är det lätt att köpa hem något som är erkänt god smak. Det är något speciellt med någon som kan sätta ihop färg och form till en sagovärld. Det är något fint med någon som kan få något rent och enkelt att verka bohemiskt. En form som alla personligheter och åldrar känner igen sig i.

I en tid där allt förändras, där vi från en dag till en annan lär oss att vi ska vara rädda för saker som var ofarliga förra veckan, söker vi en trygghet. Något vi känner igen från förr, från mamma. Något som påminner oss om vart vi strävar med våra liv. Något som ger oss frihet, men samtidigt hjälper oss hitta hem. Det är ett tryck som aldrig tappat stilen! Det är ett tyg som luktar potpurri, hembakta bullar och strandvägen ner till havet. Något som ger farmor en andpaus när hon ska köpa presenter till något – för en gångs skull är det något vi förstår båda två. Hon använder det i stor skala, till allt – jag låter det vara hemmets konstverk. Mitt rums svenska folksjäl. Med sina blommor, tydliga uttryck och sin fantasi.

Marie Birde
Skribent

…………………………………………………………………………………………..…………………………………………..

En vandring i utställningen

josef_frank_cafe

Judiska Museets kafeteria omgjort till wienerkafé

josef_frank_bord1

Möbler designade av Josef Frank

josef_frank_akvarell

Akvarell målad av Josef Frank. Privat ägo.

josef_frank_byst

Josef Frank som ung. Porträttbyst i brons gjord av Oskar Strnad

josef_frank_arbetsbank  
josef_frank_arbetsbord  
josef_frank_bord2  
josef_frank_bord3  
josef_frank_byra  
josef_frank_foto  
josef_frank_vinkel  

Powered by WordPress. Designed by WooThemes