Invigningstal, Tord Fornberg

Några pionjärer för judisk-katolsk förståelse

Tord Fornberg
Teologie doktor och docent
i Nya Testamentets exegetik

Vi vet alla, att historien om judisk-kristna relationer är en mörk historia, präglad av ömsesidig misstänksamhet och ofta av fiendskap. Det var framför allt under korsfarartiden som förhål landet mellan judar och kristna tog en allvarlig vändning till det sämre. Korsfararna visade sig snart från sin sämsta sida och lät sitt ”kristna” nit gå ut över den judiska befolkningen längs Rhen och Donau; det fanns ju ”otrogna” på närmare håll än i det Heliga landet. Denna karakterisering av det judiska folket som otroget har sedan levt kvar ända in i våra egna dagar.

Det var först år 1959 som den då nytillträdde påven Johannes XXIII tog bort attributet ”otrogna” ur den katolska långfredagsliturgin. Som nuntie på Balkanhalvön åren 1925–1944 hade han upplevt nazismens vedervärdigheter, och han var på det klara med att historien aldrig mer får upprepa sig. Därför tog han ytterligare ett initiativ; han uppdrog åt den åldrige kardinal Augustin Bea att utreda frågan om vem som kan sägas bära skulden till Jesu död. Under två årtusenden har man velat skuldbelägga det judiska folket, också alla senare generationer. Och man har åberopat sig på en bibeltext: I Matteus 27:25–26 kan man läsa, hur pöbeln på den romerske prefekt en Pontius Pilatus gårdsplan tog på sig skulden för dödsdomen över Jesus: ”Hans blod må komma över oss och över våra barn.” Beakonstaterade, självklart som det kan synas idag, att ingen kan dra in andra än sig själv i skulden. De som den ödesdigra fredagsmorgonen ropade ”Han skall korsfästas!” är skyldiga, inga andra, absolut inte kommande generationer.

Några år gick, och vi har kommit fram till år 1963. Johannes XXIII låg döende i Vatikanen, vilket världspressen förvisso uppmärksammade. Men vad man inte uppmärksammade var, att Roms store överrabbin Elio Toaff begav sig till Petersplatsen för att be för den döende påven. Toaff hade sett, att med Johannes XXIII hade ett blad vänts i de katolsk-judiska relationerna, och att man kunde se fram mot en bättre framtid tillsammans. Det var modigt gjort av den då unge överrabbinen att sträcka fram handen, och det noterades förvisso i Vatikanen.

Tjugo år gick. Tre påvar hann dö, tre hann tillträda, den siste av dem en polack med mycket ingående kännedom om nazismens härjningar, Johannes Paulus II eller JP2, som han ibland kallades i lite mindre formella sammanhang. Under sin uppväxttid i Wadowice i södra Polen hade han haft många judiska kamrater, som sedan försvunnit i slav- och förintelseläger. Han var på det klara med att kristna och judar måste mötas i vänskap och förtroende, och att gångna tiders oförrätter gentemot det judiska folket måste höra till det förflutna. Och han handlade därefter. Mest känd kanske den scen har blivit, som visar den då åldrade och fysiskt svage påven i bön vid Västra Muren i Jerusalem, där han på judiskt vis stoppade in en bönelapp mellan stenarna i muren.

Men långt dessförinnan, år 1986, trädde Elio Toaff in på den offentliga arenan. Han bjöd in påven till Roms stora synagoga, någon kilometer från Vatikanen, men det var en kilometer som det hade tagit kyrkan nära 2000 år att vandra. Nu syntes vänskapen mellan påven och överrabbinen i världs pressen; bilden av de två religiösa ledarna som omfamnar varandra på synagogans trappa har blivit en ikon för en ny tid.

Ytterligare femton år har gått, och vi skriver år 2001. Den Påvliga bibelkommissionen under ordförandeskap av den tyske kardinalen Joseph Ratzinger (dvs. påven Benedictus XVI från år 2005) presenterade en text om hur man skall läsa den hebreiska Bibeln. I långa stycken säger texten sådant som de flesta i kyrkan torde hålla med om, men så plötsligt i kapitel 22 hettar det till: Här står i klartext, att det finns två legitima sätt att läsa den bibliska texten, det kristna, vilket är självklart i en text från Vatikanen, men också det judiska. Båda tolkningsmodellerna har utvecklats organiskt ur bibeltexten, de är olika och kan inte förenas, men de är båda legitima. Man kan läsa den hebreiska texten med fokus på de messianska löftena och deras uppfyllelse i Jesus som Messias, som Nya testamentets evangelier utlägger dem. Men man kan också läsa texten med fokus på livet i lydnad för den mosaiska Lagen, som denna vidareutvecklas och tolkas i den talmudisk/rabbinska traditionen. Detta katolska erkännande av judendomens bibelläsning är något radikalt nytt i kyrkans historia, och ett förebud om en framtid, som vi vågar hoppas skall bli bättre än det förflutna.

Lite drygt tio år till har nu förflutit. Dagens klimat bygger på handlingar av modiga män och kvinnor i det förgångna; här har jag bara uppmärksammat några få, ett par påvar och en överrabbin, som vågade blicka vidare än de flesta av´sina samtida. Det är därför en glädje för mig att som företrädare för den katolska kyrkan stå här i dag och i samförstånd möta judiska bekännare kring temat ”Juden Jesus”.

Powered by WordPress. Designed by WooThemes