Franz Kafka och Bruno Schulz – gränslandets mästare

k_s_12010.10.05 – 2011.03.13

Galizien ligger i gränslandet mellan Polen, Ryssland, Ungern och Ukraina och utgör på många sätt ett praktexempel på en plats med multinationell närvaro. Området har bebotts av många olika folkgrupper, bland andra ukrainare, polacker, ryssar, judar, tyskar, rutener, armenier. Som många delar av Europa är Galizien ett gränsland som länkar samman olika geografiska delar och har varit en mötesplats för olika folkgrupper och religioner.

Judiska Museets utställning tar avstamp i detta Galizien, som idag tillhör Polen och Ukraina. Judarna i Galizien utgjorde en stor del av befolkningen och lämnade starka avtryck i samhället. Denna värld vimlade av judiska bibliotek, skolor, kaféer och synagogor och judar av alla slag från de mest armodiga till förmögna, från intellektuella till småhantverkare, från fromma till assimilerade. En rik pluralistisk judisk närvaro som tyvärr så småningom helt skulle utplånas i och med Förintelsen.

Det var i detta multikulturella landskap som Bruno Schulz föddes 1892. Han blev en mycket stor författare och konstnär, och han hämtade inspiration bland människorna i sin hemstad Drohobych, där judarna i mitten av 1800-talet utgjorde nästan 60 % av befolkningen.

Franz Kafka föddes i Prag 1883, och precis som Drohobych och Galizien präglades denna stad av en rik judisk närvaro och historia sedan 900-talet. Länge tvingades judarna i Prag att leva i gettot, i stadsdelen Josefov. 1843 fick judarna i Prag medborgerliga rättigheter och kunde därmed fritt bosätta sig där de önskade. Då började judarnas emancipation. Världen öppnade sig för dem och det blev möjligt att skaffa sig högre utbildning och idka affärsverksamhet. Prags judiska befolkning blev tysktalande som en följd av förtyskningen av Böhmen och Mähren i det habsburgska imperiet Österrike-Ungern, som föll samman efter första världskriget.

Kafka kom att bli en av 1900-talets största författare. Han inspirerade den unge Schulz, som hade författarambitioner. Mycket förenar de båda författarna, men betydande skillnader finns. Varifrån hämtade de sin inspiration, vilken var deras drivkraft?

Båda kom från assimilerade judiska hem och skrev på sina hemspråk tyska respektive polska. De rörde sig i intellektuella kretsar och hade en stark förankring i sina hemmiljöer. De var sanna européer som kände sig hemma på alla sidor om gränslandet. Trots detta var de till viss del marginaliserade, eftersom de var judar och växte upp i den nya antisemitismens tidevarv.

Utställningen Franz Kafka och Bruno Schulz – gränslandets mästare visar hur det var just där, i gränsområdet mellan det gamla och nya, som en ny europeisk identitet formades. Än idag är frågeställningar kring Europa och identitet aktuella, och vi tror att Kafka och Schulz kan ha något att säga om den saken.

Även frågor kring kulturarv och vem som har rätten till det väcks till liv i utställningen, eftersom Schulz fresker fördes ut ur Ukraina till Israel 2001, då de upptäcktes efter att ha varit dolda i 60 år. Kring Kafkas kvarlämnade brev finns frågetecken; är de privat egendom eller bör de tillfalla allmänna arkiv så att alla kan ta del av det?

Utställningen ”Franz Kafka och Bruno Schultz – gränslandets mästare” gestaltar två av nittonhundratalets största författares liv och livsverk. Vi besöker en till stora delar förlorad värld, som på många sätt präglat dagens Europa.

I sina ”hemliga” rum skapade både Kafka och Schulz mästerverk. Utställningen visar unika fotografier, dokumentation och häpnadsväckande konst och illustrerade verk, som aldrig tidigare visats i Sverige.

Judiska Museet presenterar en helt unik utställning som kastar ljus över en epok i Europas historia som blev en utgångspunkt för en ny modern europeisk identitet. Sverige är en del av Europa och har därför påverkats av den kulturella mylla som existerade innan Förintelsen, inte minst genom de överlevande som räddades till Sverige.

Jag vill rikta ett varmt tack till alla som möjliggjort utställningen – framför allt till Polska Institutets chef, Katarzyna Tubylewicz och Tjeckiska Centrets chef, Lucie Svobodova, som tillsammans med oss utvecklade och förverkligade idén till utställningen. Utan deras engagemang och kontaktnät hade utställningen inte kunnat gestaltas. Särskilt tack också till Agneta Pleijel, författare och dramatiker, som skrivit texter till utställningen och katalogen samt till Gabriel Herdevall och Lina Sporrong, som formgivit utställningen och skapat magi.

Kafka är en ikon och välkänd för svensk publik, medan Schulz är mindre känd för allmänheten. Upptäck deras värld och livsverk i gränslandet. Varmt välkomna till Judiska Museet i Stockholm!

Varmt välkomna!

Yvonne Jacobsson
Museichef

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

Agneta Pleijels inledningstext från utställningskatalogen

Franz Kafka och Bruno Schulz – gränslandets mästare

Franz Kafka 1883 – 1924
Bruno Schulz 1892 – 1942

Båda var nydanande och banbrytande författare. Båda kom ur judiska familjer. De föddes båda i dubbelmonarkin Österrike-Ungern: Kafka i Prag och Schulz i den lilla staden Drohobycz i Galizien.

Bådas fäder kom från landsbygden, traditionen, till staden, moderniteten. De drev var sin klädes- och tyghandel. Samma bakgrund hade psykoanalysens grundare Sigmund Freud (1856 – 1938). Hans far invandrade till Wien och blev klädeshandlare.

Många judiska familjer assimilerades som deras under 1800-talet utan att formellt lämna judendomen. Barnen miste kontakt med det religiösa arvet och språket jiddish. Freud, Kafka och Schulz har ändå alla påtagliga om också dolda förbindelser med judendomen. Kafka och Schulz kände till Freuds teori om det undermedvetna som tar gestalt i deras berättelser.

I kejsardömet Österrike-Ungern levde ett stort antal folkgrupper: tyskar, polacker, tjecker, slovaker, rutener och judar. Samhället var hierarkiskt och byråkratiserat. Rivalitet mellan etniska grupper och deras nationella strävanden skapade sociala spänningar. Judarna hamnade ofta på mellanhand.

Efter första världskriget upphörde Österrike-Ungern att existera. Därefter levde Kafka och Schulz i var sin nationalstat, Tjeckoslovakien och Polen. Det finns paralleller mellan deras författarskap men också stora skillnader.

Kafkas skrev på tyska men talade tjeckiska. Schulz skrev på polska men behärskade tyska. Gemensamt är att de knappt avlägsnade sig från sina hemstäder. Båda beundrade Thomas Manns romansvit ”Josef och hans bröder”. De gav båda sitt alter ego namnet Josef.

Agneta Pleijel
Författare och dramatiker

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

k_s_s3Polska institutets direktör om Kafka och Schulz

Första gången jag stiftade bekantskap med Bruno Schulz och Franz Kafkas verk var när jag gick på gymnasiet. Kanelbutikerna och Processen var en del av den obligatoriska läsningen – i polska skolor måste nämligen eleverna varje år läsa ett par dussin böcker ur den litterära kanon. Och där ingår givetvis litterära giganter som Schulz och Kafka.

När man läser för att kunna skriva en inlämningsuppgift och svara rätt på frågorna i ett prov på bokens innehåll – ett av många liknande innehållsprov under en termin ‒ står kanske inte den litterära upplevelsen i fokus. Eleverna blir lätt likgiltiga inför det de läser. Men jag minns hur Schulz och Kafka drabbade mig med dunder och brak och krossade min inlärda likgiltighet.

Processens värld var skrämmande, mörk och dyster, Kanelbutikerna var som ett kosmiskt ymnighetshorn. De båda författarnas rika, kraftfulla metaforer bländade mig och öppnade nya dörrar, de uppträdde som profeter som fick mig att stanna upp och betrakta mig själv och världen på ett nytt, mera uppmärksamt sätt.

”Litterära giganter” skrev jag nyss. Men författaren och bildkonstnären Bruno Schulz är faktiskt inte lika allmänt känd och beundrad som Franz Kafka, åtminstone inte utanför Polen. Kafkas stjärna lyser ojämförligt mycket starkare, som en veritabel ikon för den moderna litteraturen, trots att de båda författarna står lika högt i litterärt avseende och dessutom har stora likheter. Samarbetet med Judiska museet kring utställningen Franz Kafka och Bruno Schulz – gränslandets mästare är ett av de viktigaste och finaste projekten under hela min chefstid på Polska institutet i Stockholm. Utställningen blir en ny påminnelse om Kafkas litterära geni, men jag hoppas och tror att den också ska få många fler att upptäcka Bruno Schulz storhet som författare och grafiker.

Bruno Schulz var en kortväxt man från den lilla polska staden Drohobycz (i dag Drogobitj i Ukraina) som sögs ned i historiens och Förintelsens malström och dog en förtidig död. Han var sjukligt blyg och reste i princip ingenstans. Enligt en anekdot berättad av Schulzkännaren Jerzy Ficowski hände det att Bruno som barn, i stället för att leka med sina kamrater, stannade hemma och matade flugorna som dunsade mot fönsterrutan med socker.

Han hann bara ge ut två böcker, två novellsamlingar. Futtigt, kan tyckas, men Bruno Schulz verk har den litterära kraften att vända världen upp och ned. De visar vägen till en annan verklighet, till nya existentiella dimensioner där det demiurgiska överflödets vansinne råder.

Jag vill rikta ett varmt tack till chefen för Judiska museet, Yvonne Jacobsson, för att hon förverkligade sin dröm om en sådan utställning. Jag vill tacka henne för att hon, en stor Kafkabeundrare, också fattade tycke för Bruno Schulz, och för att hon bjöd in en så fantastisk och brokig grupp människor att göra utställningen. Det var en stor glädje att delta i gruppens arbete och jag kommer alltid att minnas våra möten och diskussioner. De två ”gränslandets mästare” som utställningen handlar om levde mitt i en språklig och kulturell mångfald som blev en självklar grund för deras skapande. Och när vi utformade utställningen arbetade även vår grupp i en mångkulturell dialog.

Katarzyna Tubylewicz
direktör för Polska institutet i Stockholm

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

Tjeckiska centrets direktör om Kafka och Schulz

Mitt möte med Bruno Schulz och Franz Kafka ägde rum på Bennington College i USA i mitten av åttiotalet. En ung litteraturstudent drabbades av ett feberaktigt tillstånd och föll i en sorts melankoli, förtvivlan och glädjerus. Dock infinner sig samma känsla av tyngd och ofattbarhet, vilsenhet och uppsluppenhet då jag läser deras ord i dag. Tjugofem år senare och med livserfarenhet tar sig texten an en annan innebörd, men egentligen inte alls. Sammanträffandet med ett geni är ett bländande fyrverkeri, som fallet i en spiral upp och ner, om vartannat. Så är det när man blir hänförd och tagen.

Berömdhet och rikedom stod inte på de båda männens agenda. De fjäskade inte för någon, skrivandet och målandet var en nödvändighet, en boja och ett elixir. Deras tid och plats var ett sekelskiftes era, förkrigets och krigets Europa. Detta Centraleuropa där de hörde hemma var en kokande smältdegel av religion, kultur, språk och influenser. Som judar var de en del av och präglade av detta inre och yttre gränsland i Europa. Alla dessa plan och lager är kraften och styrkan i deras verk, förankrade i stora känslor och aspirerande efter förlösning.

Bruno Schulz hann inte skriva mer än två böcker, men tecknade och målade främst. Han mördades brutalt av en SS-man på öppen gata i sin hemstad. Franz Kafka skrev mycket, gjorde små teckningar vid sidan av. Han dog i tuberkulos innan helvetet bröt ut i Europa. Deras litterära och konstnärliga arv har lämnat stora spår, svåra att tolka och förstå. Kanske just för att de var så djupt emotionellt förankrade i sina platser, Drohobycz och Prag, finns det universella i deras texter, det drömlika, absurda, surrealistiska, metaforiska och realistiska. Ser du platsen? Ta ett djupt andetag, sätt dig på en bänk och blunda. Lyssna och hör språket, melodin, klangen, känn dofterna, energin som flödar. Då kan omöjligtvis vara nu, men säkerligen finns någonting kvar av det som de erfar.

För dem som genomlevt förföljelse, exil och utplåning representerar Kafka och Schulz ett slags profeter, bärare av alltför stora nyheter. Där den största utmaningen för människan förblir att söka och följa sin egen väg och bevara sin integritet – och att aldrig upphöra att älska sin medmänniska, på gott och ont.

Förhoppningsvis öppnar utställningen på Judiska museet nya dörrar till förståelsen av dessa två genialiska konstnärer. Bakom den står människor som drivits av respekt för dessa två giganter. Utmaningarna har varit många och till de främsta har varit att skapa ett nytt rum för upptäckter. Detta har också varit Yvonne Jacobssons strävan. Hon har dragit i alla trådar och lyckats hålla alla samarbetspartners engagerade runt ett och samma bord i över ett år.

Utställningen på Judiska museet äger rum i samarbete med Polska institutet och Tjeckiska centret i Stockholm och tack vare många andra utmärkta aktörer. Min innerliga önskan är att utställningen får den uppmärksamhet den förtjänar, att den inspirerar och skapar nya insikter. Denna önskan hade säkert bekräftats av Franz Kafka och Bruno Schulz.

Lucie Svobodova
Direktör för Tjeckiska centret

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

k_s_k2Franz Kafka

Arnošt Lustig, O literatuře, Nakladatelství Franze Kafky, 2006, ISBN 80-86911-09-8, sid. 23-25.

Är Franz Kafka en stor författare?
– Jag svarar gärna på frågan varför Franz Kafka är en utsökt, unik ”dock inte lätt” författare. Vad är det som gör en författare stor, annorlunda, att han höjer sig över andras genomsnittliga litterära verk? Säkert är det inte bara stil, akrobatik med ord, uttryckets elegans, grovhet eller ömhet. Inte heller uppriktighet, öppenhet eller oräddhet, modet att säga sanningen till varje pris, även under dödshot, som Salman Rushdie. Inte heller som en författare som påbörjat och avslutat sitt verk, berättelse, drama, roman, från första till sista sidan. En bra författare är en författare som fångar konturerna av hjälten av sin tid, tiden själv, med allt som skiljer den från sin föregångare och efterföljare. Det enastående, oupprepbara, som gör tiden annorlunda. Vad alla ser och känner, men som ännu ingen skrivit. Det som alla känner igen sig i. En karaktär som aldrig funnits före eller efter. Endast i det tidsbegränsade här och nu.

– Hurdan är vår tids människa? Är det Don Quijote som slåss mot väderkvarnar? Hamlet, som inte kan bestämma sig att vara eller inte vara? Den tappre soldaten Svejk? Romeo och Julia eller en drömmare skildrad av Dostojevskij /vilken Kafka uppfattade som sin lärare/ eller Turgenjev, författarnas författare?

– Varför är Sofokles odödlig, han som mest träffande beskrev hjälten och karaktären av sin tid, mannen som dödar sin far utan att ana att det är hans far, som ligger med sin mor utan att veta att det är hans mor, och när sanningen uppdagar sig sticker han ut sina ögon och går i exil. Varför är fortfarande det viktigaste karaktärsdraget hos människan – som föddes – att dö, att ge sig ut på seglats för att aldrig nå målet, och vars öde är att förlora, värdigheten, för att däri finna meningen av sin existens? Förlora, men med värdighet? En människa som upphöjt samvetet till högsta domare, oavsett ljus eller mörker, vittnen. Varför karaktäriserar vi förkortat med litterära hjältars namn de giriga, som Molière, enligt gamla grekiska legender dessa moderna Sisyfos som försöker men aldrig kan rulla sin sten över bergstoppen, nutida rävar i vingården för vilka de onåbara druvorna är sura?

– Franz Kafka fångade människan av vår tid. Människan, som är anklagad utan att ha begått något, och utan att få veta vad han begått, åtalad och dömd och berövad livet utan att veta ett enda varför. Sådan är människans karaktär och öde i romanen Processen, som Kafka ville bränna upp, men som formades till en bok av hans vän Max Brod, vilken inte lyssnade på sin genialiske vän vars extraordinära talang han var väl medveten om. Och lika träffande är hjältens karaktär och öde i romanen Slottet. Känner vi inte igen oss själva i lantmätaren som försöker nå den utvalda platsen för att fullgöra sitt uppdrag men aldrig når fram till denna plats, liksom Kafkas olyckliga hjälte?

– En tjeckisk författare i Amerika undrade varför amerikanarna, liksom resten av världen, anser Kafka som den bästa författaren född på tjeckisk mark. Hur kan de kalla en stor författare någon som inte fullbordat nio av tio påbörjade verk?

– Ernest Hemingway, Sofokles efterföljare betonande mänsklig värdighet i vår generation i romanen Den gamle och havet, sade en gång att det inte finns perfekta böcker från början till slut. Det är nog om endast en del av boken är sann och bra. Den del, där läsaren finner vad författaren lyckats lägga däri – sanningen och livets och litteraturens kvaliteter, vilka efterliknar författaren i reflektionen, ungefär som en spegel reflekterar människans form.

– Även om Kafka, förutom de underbara berättelserna, så kompakta och perfekta, såsom äggets perfekta form, varken fullbordat Processen eller Slottet, skulle vi genom det vi fått uppfatta honom som en av de bästa. Han var en av de första som visste att på vår generations frågor finns ännu inga svar. Han sökte inte bli moralist men beskrev vår tids nödvändiga moral. Tidens karaktär, i vilken vi föds och lever i.

– En tid utan svar. Han bestämde varje medvetna människas moraliska plikt: att hedra människans lag. Han sade inte vad detta är. Han önskade att var och en skall besvara detta själv. Människans lag. Franz Kafka och hans verk.

– I detta ligger storheten, betydelsen och kanske även odödligheten. Författarens verk, som ansluter sig till Sofokles, Shakespeare eller Vančura och Čapek och många andra, är ett arv av det bästa som en människa kan ge till en annan.
-Den djupaste sucken och det mest lidelsefulla skriket.

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

k_s_smotetBruno Schulz

Två texter om Bruno Schulz (översättning: Tomas Håkanson)

Bruno Schulz – liv och verk

Bruno Schulz föddes 1892 i en poloniserad judisk familj i Drohobycz i den dåvarande österrikisk-ungerska provinsen Galizien (idag staden Drogobitj i Ukraina). Staden gick igenom en snabb välståndsutveckling efter upptäckten av olja i området. Schulz far var ägare till en tygaffär vid torget mitt i staden; affärerna gick bra till en början men så småningom allt sämre. Bruno gick ut läroverket och började studera arkitektur i Lwów (idag: Lviv), men slutade efter ett år; senare, under första världskriget, deltog han oregelbundet på föreläsningar vid Wiens tekniska högskola och konstakademi. Strax före kriget såldes huset med affären vid torget i Drohobycz, och 1915 avled Brunos far efter en lång tids sjukdom. År 1918 blev Drohobycz och hela Galizien delar av Polen, som återfötts som stat efter 120 år av utländsk ockupation. På tjugotalet försökte Bruno försörja sig på porträttmålning, han producerade också en grafikportfölj med titeln Avgudadyrkarens bok, men eftersom det inte gav några stadiga inkomster tvingades han söka arbete som tecknings- och slöjdlärare vid sitt gamla läroverk. Han fortsatte arbeta vid skolan ända tills nazisternas trupper gick in i Drohobycz 1941. Vid krigsutbrottet 1939 hade sovjetiska trupper erövrat staden och annekterat Polens östra delar, som då införlivades med Sovjetunionen. Under Schulz sista levnadsår hörde emellertid staden till det tyska Distrikt Galizien, och Schulz själv levde av tillfälliga arbeten åt de tyska myndigheterna. Den 19 november 1942 mördades han av en Gestapoman på en gata i staden, hundra meter från den plats där han föddes.

Schulz inledde alltså sin bana som målare, tecknare och grafiker. Det var framför allt i detta sammanhang han uttryckte sin masochistiska beundran för kvinnor – på hans teckningar är de vackra och onåbara, medan männen (ofta med ansiktsdrag påminnande om honom själv) i regel framställs som vanskapta och förkrympta, i poser som uttrycker beundran och underdånighet mot de stolta och dominerande kvinnorna. Förutom dessa erotiska scener tecknade Schulz också bilder ur det judiska vardagslivet i Drohobycz, även hans egen familj och vänner syntes ofta på bilderna. I sina målningar och teckningar skildrade alltså konstnären sitt privatliv, ofta sina privata manier och fixeringar, men de gav honom också hemortsrätt i de framför allt judiska konstkretsarna i Drohobycz och Lwów. Hans noveller hade dock en helt annan karaktär.

Novellerna började som poetiska brev från Schulz till hans väninna, under en tid även fästmö, Debora Vogel från Lwów. Hon var författare, översättare och skapare av konstnärliga manifest. Det var Debora Vogel som insåg att de berättelser som förekom i breven hade litterärt värde och övertalade sin vän att bearbeta dem till en novellsamling, som han senare lämnade för bedömning till den kända författaren Zofia Nałkowska. Nałkowska blev mycket förtjust och såg snart till att novellerna gavs ut på bokförlaget Rój i Warszawa. Genom denna samling, Kanelbutikerna, gjorde Schulz år 1933 sitt inträde på den litterära scenen. Från och med nu började han publicera noveller, recensioner och kulturartiklar i Warszawapressen. 1937 kom en ny novellsamling, Sanatoriet Timglaset och sedan nya kulturartiklar, bland annat en entusiastisk recension av Gombrowicz roman Ferdydurke en recension som Gombrowicz själv satte stort värde på. Schulz litterära karriär avbröts av kriget. Han hade inget existensberättigande varken i den sovjetiska verkligheten, eftersom han ansågs som ”litterär formalist”, eller i den påföljande nazistiska verkligheten, i egenskap av jude.

Schulz noveller tolkades överlag som märkliga poetiska bilder ur livet i en landsortsstad. På ytan handlar det nämligen mest om ”porträtt” och ”scener ur vardagslivet”, som bara ibland får formen av mer utvecklade berättelser. De utspelas nästan alltid i en liten stad mycket lik Drohobycz, och personerna påminner om författarens familjemedlemmar och andra bekanta. Huvudpersonen Józef är ett sällsamt självporträtt av författaren i olika åldrar – som barn, ungdom och gammal. I barndomen går han igenom olika prövningar och lär känna världen och vidgar dess gränser, i ålderdomen får han uppleva förfall och stänger till sist in sig i sitt barndomsrum. Hans idol och mönster är den gamle fadern. Fadern bekänner sig till idéer om poesi och skapande, men hålls kvar på jorden av kvinnorna, både den praktiska modern och den erotiskt upphetsande tjänstekvinnan Adela.

Efter kriget har den kritiska läsningen av Schulz ständigt vidgat hans verks betydelsefält. Först upptäckte man paralleller med surrealismen och expressionismen, senare, genom djupare analys, började man se hans värld som ett miniatyrkosmos med ovanligt konsekvent rumslig konstruktion och cykliskt organiserad tid. Å ena sidan uppträder idén om en ursprunglig mytologisk ordning, å andra sidan en existentiellt laddad idé om att vara vilse i en labyrint och söka den djupare meningen i varje händelse. Enligt Schulz kända essä Mytologisering av verkligheten fanns i världens början det gudomliga skapande Ordet, som sedermera föll sönder i de många språkens olika ord. Varje författare har till uppgift att finna förbindelsen mellan dessa ord för att kunna återuppbygga den ursprungliga enheten: detta förklarar novellernas utbyggda metaforik, där författaren alltid söker visa på parallellerna mellan olika delar av verkligheten och söker förena de enkla fiktiva händelserna med innehållet i urgamla myter.

De nya aspekter på Schulz verk som upptäckts av kritiken har gjort att han idag är en av de mest ansedda 1900-talsförfattarna, översatt till flera tiotals språk och omvärvd av legender. Han ses som en symbolisk figur för ett sekel av stora förbrytelser och samtidigt av stora försök från kulturarbetare och konstnärer att finna länkar av förståelse mellan nationer och ideologier.

Bruno Schulz och Franz Kafka
Förbindelsen mellan Schulz och Kafka tycktes i början ganska uppenbar, särskilt som Kafkas Processen på trettiotalet kom ut på polska med Schulz som angiven översättare. (I själva verket var det författarens fästmö Józefina Szelińska som översatte, Schulz hade bara redigerat texten och försett den med ett förord.)

Det finns vissa biografiska och litterära likheter mellan Schulz och Kafka, även om kritikerna, särskilt i den tidiga receptionen av Schulz, klart har överdrivit dem. Likheterna beror framför allt på att båda två var judar från Central- och östeuropa, medborgare i den mångkulturella och mångnationella österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. Båda två stod också under starkt inflytande från sina fäder, men fäderna var mycket olika sinsemellan. Kafkas far var en kraftfull, auktoritär och dominerande person som injagade stor respekt i sonen och övriga familjemedlemmar, medan Jakub Schulz som litterär gestalt mer beskrivs som ett märkligt original, en opraktisk människa, fascinerande genom sin konstnärliga och skapande passion, men också tämligen svag, dominerad av kvinnor som omväxlande provocerade honom erotiskt och höll honom tillbaka.

Vem vet om det inte är i dessa olika faderskaraktärer man ska söka orsaken till de båda författarnas skiljaktiga gudsbilder: hos Kafka skildras Gud framför allt som lagens ursprung och stränga upprätthållare, hos Schulz är han en demiurg som skapat världen men samtidigt är indragen i dess händelser. (I novellen Våren uppträder följaktligen den ”vårlige” Guden som understödjare av ungdomens uppror och revolution, medan den ”somrige” Guden är ordningens och moralens beskyddare.).

Det är kanske lättast att peka på parallellerna mellan författarna genom att jämföra de fantasterier de ägnade sig åt i sina verk. En viktig roll spelar då motivet med människan förvandlad till insekt, som uppträder både hos Kafka (i hans klassiska novell Förvandlingen) och hos Schulz. I dennes novell Kackerlackorna uppfylls huvudpersonens far av stark avsky för kackerlackorna som sprider sig i huset, men förvandlas själv gradvis till kackerlacka och blir en del av deras flock. Skillnaden är liten men viktig: hos Kafka är Gregor Samsa historiens berättare, den smärtsamma metamorfosen är snarast en återspegling av hans egna personliga komplex och mindervärdeskänslor gentemot sina överordnade i firman. I Schulz verk är faderns förvandling bara en av många metamorfoser, vilka snarast fungerar som en yttre manifestation av huvudpersonernas känslor. I ett annat sammanhang framhåller Schulz att förvandlingen måste tas med en nypa salt, inte helt ordagrant, eftersom det snarare är ”en inre gest, en våldsam och förtvivlad demonstration, som dock arbetar med en minimal dos verklighet”. Hos Kafka förändras alltså världen på ett grundläggande sätt genom denna metamorfos, den blir en ganska stabil ”metaforvärld” som återspeglar individens drama (liksom världen i Processen eller Slottet), medan verkligheten hos Schulz är en maskteater där det enda stabila är grunden – visionen av staden som Kosmos – där olika slags scenografier kan konstrueras och personerna ges olika roller att spela. I ett öppet brev till den absurdistiske dramatikern Stanisław Ignacy Witkiewicz skriver Schulz: ”I vanorna, i sätten att finnas till i denna verklighet, framträder en viss sorts princip – panmaskeraden. Verkligheten antar olika former men bara skenbart, på skämt, på lek. Någon är människa, någon är kackerlacka, men det är ingenting grundläggande, bara en tillfällig roll, ett skal som snart kastas av.” Medan alltså Kafkas värld är tragisk i själva sin grundval är Schulz värld i grunden ironisk.

Betyder detta att Kafka i sina verk var seriösare än Schulz? Verkligen inte! Kafka är mörk och pessimistisk i sin diagnos av världen – det är sant. Det har tämligen ofta sagts att hans berättelser innehåller ett förebud om 1900-talets många mardrömmar. Schulz, som till skillnad från sin författarkollega föll offer för det nazistiska folkmordet, verkar trots allt ha skapat en ljus och i grunden tröstande vision. Det betyder inte att han inte skulle ha känt någon skräck över förebuden om en allmänmänsklig katastrof, inte bara en bokstavlig katastrof i form av krig, utan även en process där en värld av traditionella meningar och värden gick under, och en kris – på grund av den nya fysiken och kosmologin – för de fasta begrepp som tidigare varit basen för verklighetsuppfattningen. Författaren försöker dock hitta ett botemedel för detta. Det är säkerligen från Nietzsche som Schulz fått sin tro på de historiska processernas cykliska karaktär, i likhet med de naturliga, kosmologiska och biologiska processerna. I denna cykliska process finns ingen plats för en slutgiltig katastrof, det finns inte ens plats för en oåterkallelig död, ty efter varje död är det tid för en ny födelse. Med hemstadens litterära spegelbild som sceneri regisserar alltså Schulz fram en kosmisk vision av en värld som utvecklas enligt en gudomlig plan, eftersom allting – födelse, utveckling, nedgång och död – äger rum under kontroll av den demiurg vars planer bäst kan genomskådas av hans konkurrent konstnären.

I början av tredje delen av sin Dagbok skriver Gombrowicz om Schulz möjligheter till internationellt erkännande: ”Hans släktskap med Kafka kan lika gärna bana vägen för honom som spärra av den. Säger de att han är ytterligare en Kafkakusin så är det ute med honom.” Idag kan vi konstatera att faran för att Schulz skulle betraktas som en Kafkaepigon är över: på 1900-talslitteraturens firmament lyser de båda som två stjärnor – en mörk och en ljus – likvärdiga i sin storhet och betydelse för eftervärlden.

Łukasz Kossowski

BRUNO SCHULZ. PROVINSENS BESJUNGARE

För den verklige konstnären finns inga ointressanta platser. Bruno Schulz provinsiella hemstad Drohobycz blev med sin mångkulturella tradition den perfekta platsen för hans skapande. I denna stad, där polacker, judar och ukrainare levde i fredlig samexistens, kom Bruno Schulz till världen 1892 som barn i en förmögen och respekterad familj. Hans far Jakub var textilhandlare och samtidigt en originell figur, en drömmare och visionär. Modern som kom från en förmögen trähandlarfamilj kunde tack vare sin praktiska läggning ta hand om familjens angelägenheter. Bruno gick i läroverket i Drohobycz och började sedan studera arkitektur på Tekniska högskolan i Lwów. Men drömmarna om en arkitektkarriär gick om intet i och med första världskrigets utbrott. I stället försörjde sig Schulz som lärare i slöjd och teckning i skolorna i Drohobycz. Det var förvisso inte hans stora intresse, och det ständiga sysslandet med eleverna gjorde att mindre kraft och För att orka med den provinsiella småstadens vardag måste han göra den till föremål för mytologisering. I sitt poetiska manifest betitlat Mityzacja rzeczywistości (Mytologisering av verkligheten) säger Schulz att ”verklighetens essens är meningen. Det som saknar mening är inte verkligt för oss. Varje bit av verkligheten lever tack vare att den ingår i en universell mening. Äldre tiders kosmogoni uttryckte detta genom sentensen att i begynnelsen var ordet. Det som inte har ett namn existerar inte för oss. Att namnge något betyder att göra det till en del av en universell mening.” Alltså namngav Schulz vardagshändelserna i Drohobycz på sitt eget konstnärliga språk, i prosans, teckningens och målningens form. energi blev över till eget skapande.

När mäns och kvinnors världar stöter ihop är det ett möte mellan två motsatta världar, varav den ena provocerar och lockar och den andra frambär sin diskreta hyllning. Det är vad som skildras på tavlan Spotkanie (Mötet) där en ung chassidisk jude möter några av Drohobycz prostituerade kvinnor. I Schulz prosa och bildkonst förekommer många chassider eftersom Drohobycz var ett av den chassidiska rörelsens viktiga centra. Konstnären betraktar dem dock inte som representanter för en viss religiös inriktning utan snarare som ett slags magiker vars närvaro ger verkligheten en märkvärdig, högtidlig karaktär. Butikerna vid Krokodilgatan blir scen för en särskild sorts bedrägeri där kön blandas med pervers erotik. Vanliga möten mellan människor bryter sig ur den verkliga tiden och förvandlas i konstnärens fantasi till rena backanaler. Bakom några bord sitter nakna kvinnor som för det mesta ignorerar inviterna från en grupp nakna män hopkrupna under borden, men ibland generöst släpper in dem i sin krets. Vardagen i Drohobycz blir för Schulz en plats där myter kommer till liv: myten om våren, den förlorade barndomens och ungdomens tid, när verklig solidaritet och osjälviskhet rådde; myten om resan som under Schulz tidiga barndom dominerade hans världssyn och resulterade i en serie originella visioner av vagnar förspända med två hästar som far genom stadens gator om natten, med nakna kvinnor som passagerare; och för det tredje myten om kvinnan som objekt för avgudadyrkan. Den berömda grafikportföljen Xsięga Bałwochwalcza (Avgudadyrkarens bok) blir till ett manifest för relationen mellan kvinnor och män. Omkring år 1920 började Schulz med cliché-verre-teknik framställa små grafiska blad som han senare satte ihop till portföljer. Avgudadyrkarens bok har en sadomasochistisk ton och visar på konstnärens erotiska fascination för den ständigt närvarande kvinnligheten.

En kort vistelse i Wien under första världskriget blev för Schulz ett tillfälle att studera de två stora jugendkonstnärerna Oskar Kokoschkas och Egon Schieles konst. Den dekadenta och katastrofistiska fin-de-siècle-atmosfären fick ett tydligt inflytande på hans skapande. Vistelsen i Wien var dock bara en kort episod jämfört med livet i Drohobycz. Man skulle kunna tro att det på den tiden var omöjligt för den som bodde i det provinsiella Drohobycz att få kontakt med stora kulturpersonligheter. Trots det var Schulz personligt bekant med stora författare som Witold Gombrowicz och Stanisław Ignacy Witkiewicz. Än viktigare för konstnären var att ha tillträde till den levande konstnärliga tradition som för honom var en ”uråldrig saga”, alltså till museer och reproduktioner. Odwieczna baśń (Uråldrig saga) är titeln på en av Schulz bilder, vars komposition är inspirerad av de gamla italienska mästarna. Schulz var en mycket personlig konstnär som å ena sidan var förankrad i det provinsiella Drohobycz, å andra sidan integrerade den europeiska konstens rika traditioner i sitt eget skapande. Hans fantasi inspirerades mycket av reproduktioner av de gamla spanska mästarna, däribland Velasquez, Goya och Zuloaga. På samma sätt är en del av hans grafik i den berömda Avgudadyrkarens bok en tydlig travesti på italienska mästare som Tizian och Veronese. Att Schulz inte hade möjlighet att få se dessa konstnärers verk i original var inget hinder. Det viktiga var att de gav hans fantasi konturer och förstärkte hans oefterhärmliga sätt att se på världen.

Konstnären skapade sin egen värld. Till grund för den låg bandet till den inhemska traditionen och samtidigt den ständiga dialogen med den europeiska konsttraditionen. Vi vet att Schulz läste mycket av Schopenhauer, Nietzsche, Bergson, Goethe och Rilke. Tack vare denna andliga dialog blev det möjligt för honom att omskapa vardagen till stor konst. Där förvandlade Schulz hemstaden Drohobycz till en ”drömmarnas republik”, ett idylliskt land, ett Arkadien där han kunde leva lycklig och skapa. Han skrev: ”Här skulle vi konstituera en ny och oberoende lagstiftning, upprätta en ny hierarki av mått och värden. Det skulle bli ett liv under diktens och äventyrets, den oupphörliga förundrans och uppenbarelsens ledstjärna. Det tycktes som om det kunde räcka att bara flytta undan konvenansens gränser och spärrar, de gamla fåror där mänskosakernas förlopp kört fast, för att det i våra liv skulle bryta in ett annat element, ett flöde av det oförutsedda, en översvämning av romantiska sagor och äventyr.” I hela sitt skapande försöker Schulz bygga upp just en sådan republik. Han vill skapa en andlig fästning som motstår tidens strömmar och historiens stormar. För konstnärens personliga del krossades den fästningen av den totalitära fascismen i och med tyskarnas ockupation av Drohobycz sommaren 1941. Den ”drömmarnas republik” som Schulz byggde upp i sina verk lever än.

 

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

En vandring i utställningen

  

  

  

  

  

  

Powered by WordPress. Designed by WooThemes