Exodus – den judiska påskens budskap och traditioner

exodus2006.04.26 – 2006.11.12

Den judiska påsken, pesach, firas till minne av uttåget ur Egypten. Berättelsen i andra Mosebok, Exodus, utgör en grundbult i det judiska folkets nationella, etiska och filosofiska tillblivelse. Språket i texten må vara religiöst, men det är en realistisk skildring av en politisk utveckling. Den börjar med ett tillstånd av ofrihet och misär och ett löfte om en ny, bättre framtid. Den fortsätter med givandet av Lagen (ett program för en fungerande samhällsordning) och avslutas med nationsbildning. Denna nationella skapelseberättelse har på ett fundamentalt sätt inspirerat judar från generation till generation i mer än tvåtusen år.

Det har för Judiska Museet i Stockholm varit en stor utmaning att göra en utställning om Exodus som rymmer så många dimensioner. Utställningen har vuxit fram genom en kreativ process i en arbetsgrupp, som reflekterat över utställningstemat från olika infallsvinklar. Arbetsgrupp: Yvonne Jacobsson, Miriam Andersson, Marina Burstein, Jackie Jakubowski samt Annie Winblad Jakubowski som även var utställningens formgivare.

På det personliga planet möter vi svenska judar, som berättar om hur de firar denna högtid och om vad berättelsen om uttåget ur Egypten betyder för dem.
Ur berättelsen om pesach har vi valt ut några budskap och nyckelord som förstärks genom textavsnitt, betraktelser samt tillhörande föremål och konst.

Ingen annan biblisk historia har inspirerat så många politiska och sociala rörelser som just Exodus. Vi vill därför ge er besökare en mer universell och komplex förståelse för berättelsen om uttåget ur Egypten.

Exodusberättelsen rymmer en mängd samtida perspektiv, som kan ge upphov till många intressanta samtal.

Yvonne Jacobsson           Miriam Andersson
Museichef                          Curator

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

Från släktled till släktled
Processer fascinerar. Ofta ser vi resultatet av en process i form av en text, en bild, i valet av yrkesbana, banbrytande forskning eller i en djupt förankrad insikt. Sällan dock ser eller förstår vi vad det var som satte igång det hela. Obemärkt rumsterar den om i vårt omedvetna för att plötsligt komma upp till ytan. Och väl där är det inte ovanligt att någon annan – en själv ovetande – kommit fram till nära besläktade idéer.

Vem sådde fröet? Vem lade dit embryot? Är det nyfikenheten och längtan efter att utforska det okända och outgrundliga?
Det är möjligt att detta resonemang kan tillämpas på det faktum att Hillelförlagets arbete med en ny haggada, ”Denna afton”, visade sig sammanfalla med Judiska museets planer på att göra utställningen ”Exodus” om uttåget ur Egypten och pesachtraditionen.

Det har länge bland många judar i Sverige uttryckts behov av kringtexter som illustrerar och aktualiserar de gamla berättelserna om uttåget; efter engagerande och problematiserande frågeställningar som med fördel kan avhandlas kring sederbordet, texter som får våra barn att lyssna och ger dem möjlighet att identifiera sig med pesachtraditionens storslagna frihetsbudskap.

Det finns en längtan att hitta en länk mellan föräldrar och barn och att få det bekräftat att just denna erfarenhet, den att lämna träldomshuset och slaveriet för att sedan ta språnget mot friheten – något som kräver oändligt mycket mod och självtillit – är någonting vi alla kan leva oss in i.

Marina Burstein
Förläggare Hillelförlaget

 

Vad är en ritual?
Ett noga fastlagt mönster för en högtidlig handling, ofta av religiös karaktär, förklarar en ordbok. Ett symboliskt och magiskt beteende, säger en antropolog. Att stärka gruppens sammanhållning – och att samtidigt markera avståndet mot de andra – utgör en av ritualens mest väsentliga uppgifter.

I det perspektivet framstår den judiska sederkvällen som idealisk: Man äter tillsammans i hemmet, och det serveras särskild mat med speciell smak och konsistens, för att ytterligare förhöja upplevelsen. Man läser och sjunger tillsammans, särskilda texter och speciella sånger, som alla handlar om den gemensamma historien, i första hand uttåget ur Egypten – en berättelse som gästerna runt bordet gång på gång uppmanas att identifiera sig med, som om de själva är där.

Därutöver talar man till sin Gud, och tackar Honom, framför allt för att Han räddade det judiska folket från slaveriet i Egypten, och gav dem ett eget land. Det förflutna är närvarande, liksom framtiden, för sederkvällen avslutas med en kraftfull kollektiv uppmaning. De församlade utropar: Nästa år i Jerusalem. Den judiska påsken har inte alltid firats på samma sätt, och ceremonin ser olika ut, om man är gäst i ett ashkenasiskt hem, eller ett sefardiskt, eller ett jemenitiskt.

Är man sjuk ska man inte fasta. Bor man så långt norrut att solen knappast går ned under sommaren erhåller man dispens, och sabbatsgudstjänsten och efterföljande måltid måste inte börja först när tre stjärnor syns på himlen, utan får inledas tidigare. Men det kan gå för långt. För mycket anpassning kan leda till uttunning och upplösning, ibland inom loppet av en enda generation. Å andra sidan, för lite anpassning och bristande flexibilitet kan resultera i sekterism och isolering, och därmed stryps den kreativitet som ofta uppstår i mötet med omgivningen. Det vill säga, traditionen är inte fast eller stängd, snarare porös, och däri ligger en del av förklaringen till judendomens förmåga att överleva. Kulturen äger ett mått av elasticitet, och kan delvis anpassa lagar, livsformer och ritualer till skiftande omständigheter.

Det blir sålunda viktigt att fråga sig vad som till varje pris måste behållas, för att det judiska inte ska förtvina. Sedermåltiden, koscherköket, omskärelsen, sabbaten, Jom Kippur, det hebreiska språket, kunskapen om Förintelsen, bandet till Israel? Med andra ord, går det att hitta fram till en fungerande avvägning mellan tradition och utveckling, mellan arv och förnyelse? Det är en komplicerad och avgörande fråga, inte bara för judar, utan också för andra svenska minoriteter och invandrare.

Ricki Neuman,
Journalist och författare

 

Vägen till frihet
Budskapet om frihet och rättvisa i Exodus, den bibliska berättelsen om uttåget ur Egypten, har genom historien varit en inspirationskälla för många människor: de svartas medborgarrättsrörelse i USA, indianerna i Sydamerikas slum, de katolska befrielseteologer i 1970-talets Argentina, Peru och Colombia, som kämpat mot sociala orättvisor i sina samhällen, och många andra. De har läst den bibliska berättelsen om israeliternas ”befrielserörelse” som om den handlade om deras egen kamp.

Lärdomen av pesach handlar lika mycket om materialism som om idealism. Här finns ett erkännande av människans materiella behov – löftet om landet ”som flyter av mjölk och honung”. Och samtidigt en ambition att höja sig över det materiella – idén om ett etiskt förhållningssätt. Allt det som ”Egypten” står för – förtryck, korruption, ojämlikhet och laglöshet – förkastas på moraliska grunder. I stället formuleras en vision av ett samhälle där rättvisa och frihet råder.

Exodushistorien återberättas varje år under den judiska påsken och dess tema känns ständigt aktuellt. Vi lever alltjämt i en tid av förtryck och ofrihet, med hopp om en bättre framtid. Vägen till detta ”förlovade land” går genom en öken och det finns inget annat sätt att nå det än genom att tåga dit tillsammans med resten av mänskligheten.

Jackie Jakubowski
Journalist och författare

 

Varmt välkomna till Hälsingegatan 2!

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

exodus_moses”E” (Exodus)

Den judiska och den kristna påsken sammanfaller ofta i tiden, men berättelserna och budskapen är olika: den första berättar om ett folks vandring mot friheten och deras omvandling från slavar till fria människor; den andra talar om ett syndaoffer och ger löfte om en messiansk framtid. Exodustraditionen har ändå bevarats inom kristendomen och inspirerat dem som, med Martin Luther Kings ord, har velat ”kasta av sig förtryckets kedjor och gå ökenvägen mot den frihet som stundar”.

De svarta slavarna i den amerikanska södern och, senare, aktivisterna inom den svarta medborgarrättsrörelsen i USA fann både tröst och framtidshopp i berättelsen om israeliternas träldom i Egypten och deras vandring mot ”Det förlovade landet

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

”X” (Frihet)

Den 19 april 1943 bröt upproret i Warszawagettot ut. Samma kväll inleddes den judiska påsken. Den sista striden gällde inte längre fysisk överlevnad – utgången var given med tanke på styrkeförhållandena mellan de anfallande tyska trupperna och de instängda i gettot. Men de unga judiska försvararna skulle dö som fria kvinnor och män. Upprorets 24-årige ledare Mordechai Anielewicz och de 220 medlemmarna i Judiska Kamporganisationen var väl medvetna om symboliken – pesach är frihetens fest. Deras kamp gällde mänsklig värdighet.

Också i en annan tid och på en annan plats var pesachs frihetsbudskap en viktig inspirationskälla för förtryckta och förföljda judar. I det kommunistiska Sovjetunionen på 1970- och 1980-talen krävde de så kallade refusniks – judar som av myndigheterna vägrats tillstånd för att utvandra till Israel – sin frihet. Deras huvudparoll, hämtad från den bibliska Exodusberättelsen om de israelitiska slavarna i Egypten, var: ”Let my people go!”

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

”O” (Identitet)

Haggada (pesachberättelsen) handlar bland mycket annat om identitet: slavarnas identitet, när de lämnade Egypten. Och deras barns identitet, när de en generation senare – efter 40 år i öknen, som fria från både slaveriet och slavmentaliteten – når det utlovade landet. Enligt en tolkning ville israeliterna bevara sin identitet i exilen genom att behålla sina namn, inte glömma bort sitt modersmål och fortsätta att omskära sina söner. Enligt en annan tolkning strävade israeliterna efter assimilation. ”Låt oss bli som egypterna!”, sa de. Men omgivningen accepterade dem aldrig – som främlingar förtrycktes de; som assimilerade misstroddes de.

Också Mose identitet är problematisk: han föddes bland de förtryckta, men levde hos förtryckarna. Han gjorde ett val när han ställde sig på sitt förslavade folks sida – och samtidigt tog han avstånd från den omgivning som behandlade honom som en av de sina.

Identitet, lojalitet, samhörighet och hemmahörande. Främlingskap, hemlöshet, avståndstagande och solidaritet. Exodusberättelsen handlar om varje människans val. De fyra barnen i berättelsen symboliserar alla dessa ställningstaganden: en som bejakar sin identitet, en som tar avstånd från sin tillhörighet, en som hånar sina syskons val och en som ”inte förstår att fråga”.

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

”D” (Ritualer)

Pesachkvällen(sederkvällen på hebreiska) följer en bestämd ordning – den resa från slaveri till frihet som haggada handlar om skall upplevas som vår egen erfarenhet. Frågor och utförliga svar, tolkningar och kommentarer, gemensamma recitationer och sånger skall ge en känsla av att var och en av dem som deltar i sederkvällen själv varit med om dessa omvälvande händelser i det judiska folkets historia.

Det är de återkommande ritualerna för pesachkvällen (seder på hebreiska) som ger det judiska påskfirandet dess konkreta innebörd.

Före middagen dukas sederbordet med symbolladdade ingredienser:
osyrat bröd (matsa) påminner både om ”eländets och förtryckets bröd” som slavarna åt i Egypten och om den brådska de hade när de lämnade landet innan deras deg hann jäsa
ett köttben (zeroa) och ett kokt ägg med sotat skal
(betsà) står för sorg då de erinrar om Templets förstörelse och det traditionella påskoffret
persilja eller salladsblad (karpàs) symboliserar våren, fruktbarhet och naturens pånyttfödelse
malda nötter (charoset) representerar murbruket som användes av israeliterna när de byggde de egyptiska städerna
saltvatten är de förtrycktas tårar
bittra örter (maror) påminner om slaveriets hårda villkor.
vin är symbolen för glädje. De fyra bägarna som dricks under kvällens gång
anknyter till de fyra uttrycken i Toran som talar om Israels befrielse (2 Mos 6:6-8)

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

”U” (Etik)

En midrash (judisk bibelkommentar) berättar: Efter det att judarna klarat sig genom Röda havet och vattnet slutit sig bakom dem och dränkt den egyptiska armén ville änglarna lovprisa Gud. Men Gud stoppade dem: ”Hur kan ni vara så glada när varelser som jag har skapat dör?”

Pesach är glädjens fest, men mitt i firandet finns insikten om priset för israeliternas frihet: de tio plågorna som drabbade egypterna innan Farao lät slavarna gå fria. Vi kan inte blunda för andras olycka när vi själva firar glädjens fest. Våra fiender är också Guds skapelser. ”Jubla inte när din fiende faller och gläd dig inte när han snubblar”, lär judendomen. Detta etiska förhållningssätt speglas i pesachtraditionen: vinbägarna får inte vara fulla. Medan man läser upp de tio plågorna tar man bort tio droppar av glädjens vin, som en påminnelse om egypternas lidande.

Det finns också en ständig aktuell moralisk lärdom från Exodus: ”Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. /…/ Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten … ” (3 Mos. 19: 33–34)

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

”S” Varför? (ifrågasättande)

Berättelsen om uttåget ur Egypten inleds med frågor, och dessa ställs av det yngsta barnet vid sederbordet: ”Varför är denna afton olik alla andra aftnar?”

En fråga är ett bra sätt att fånga uppmärksamhet. Under sederkvällen gäller det inte bara att berätta historien om uttåget, utan att få alla vid bordet att lyssna och aktivt delta. Att just de yngsta inleder med att fråga om meningen med pesach är ett sätt att väcka deras nyfikenhet – men också att uppmuntra deras fria tänkande.

Att ställa frågor – att ifrågasätta – är en viktig del av den frihet som pesach firar. Fria människor kan ge uttryck för sina uppfattningar.

Att fråga är det judiska sättet att studera. Hela den talmudiska litteraturen är byggd på frågor, kommentarer och dialog. Vid studier av Talmud är det inte bara legitimt att ställa frågor och vara kritisk – det är själva syftet med studierna. Denna talmudiska anda – ifrågasättande, självkritik och nyskapande – förklarar den kreativitet som präglat många judiska generationer.

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

Personliga reflexioner

Varför är denna afton olik alla andra aftnar?

”När en dag har gått, finns den inte längre. Vad återstår av den – ingenting annat än berättelsen om den!”
Isaac Bashevis Singer

Denna afton olik alla andra aftnar
Pesachhelgens två första aftnar kallas seder ”Seder” betyder ordning. Dessa kvällar följer man ordningen som Haggadan anger. Man läser ur Haggadan och i bestämd ordning nämner och pekar man på de olika symbolerna som dukats fram på sederfatet. Alla får smaka på grönsakerna, de bittra örterna och charoset – ”murbruket” – och naturligtvis på matsabrödet.

När huvuddelen av historien om själva slaveriet och befrielsen berättats är det dags för festmåltiden. Den inleds ofta med att man bjuder på ägg. Måltiden är en riklig måltid, som avnjutes både länge och väl innan det är dags för afikoman, bordsbönen och kvällens avslutande psalmer och texter.

Under de åtta dagar som pesach firas avstår man från att äta jäst bröd och annan jäst mat. Ur detta faktum har en rad rätter utan jästa ingredienser utvecklats och blivit traditionell pesachmat.
Källa: “Denna afton”, hagada utgiven av Hillelförlaget 2006

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

exodus_minnenMINNEN – personliga reflexioner

 

MITT LIVS FÖRSTA PESACH

Mitt livs första pesach firade jag i vuxen ålder på min systers kibbutz utanför Petach Tiqva. Vi samlades i den stora matsalen som för detta festliga tillfälle dekorerats med blommor och blå och vita band som sträckte sig från ingången till scenen längst fram. Där skulle kibbutzens yngsta inleda firandet med en uppläsning av pesachberättelsen.

På borden fanns fat med grillade kycklinglår, sallader, gefilte fisch (en östeuropeisk ashkenasisk rätt som knappast uppskattades av den unga generationen kibbutzmedlemmar som föredrog homous och en stark arabisk chilipepparblandning) och matse. De som föredrog bröd, trots det religiösa förbudet att äta syrat, behövde inte svälta.Varken menyn eller de kulinarisk-religiösa föreskrifterna gjorde något intryck på mig, uppvuxen som jag var i ett ateistiskt hem.

Men när föreställningen inleddes började jag känna mig obehaglig till mods. Till tonerna av en klassisk israelisk nybyggarschlager sprang en grupp pojkar med Israels blåvita flaggor mot scenen, medan lika många flickor följde efter med röda fanor i sina händer. Resten av föreställningen handlade om folkens frihetskamp, kapitalismens slaveri, solidaritet med världens förtryckta och hoppet om en »gyllene framtid« – allt kryddat med hänvisningar till träldomen i Egypten och israeliternas frihetsmarsch genom Sinaiöknen.

Året var 1971 och för mig som fortfarande mindes hur jag bara ett år tidigare hade utkommenderats att vifta med röda fanor under första maj- firandet i den socialistiska folkrepubliken Polen var denna pesachhögtid på en vänstersocialistisk kibbutz en både obegriplig och omskakande upplevelse.

Jackie Jakubowski, 54 år

 

SISTA CHAMETS-MÅLTIDEN
Jag är född i Stockholm år 1921. Min pappa kom från Litauen och min mamma från Ukraina. De hade flytt undan pogromerna.

Våra sederaftnar – vi firade de två första och de två sista dagarna av pesach – är mycket minnesrika. Både mamma och pappa var ortodoxa judar och vi höll naturligtvis koscher. Veckorna före pesach var en tid av förberedelser. Det städades från golv till tak. Det var speciellt viktigt att göra rent i alla skåp och lådor. Vissa skåp tömdes helt eftersom allt pejserdicke porslin (porslin bara för pesach), kastruller, pannor m.m. skulle tas ner från vinden, glas och bestick kashrades liksom spisen. Alla shabbes- och jontefdukar – som på den tiden var vävda i linne – tvättades extra noga, för att vara säker på att allt chamets försvunnit.

Äntligen kom kvällen före pesach, då vi barn följde pappa i hälarna medan han placerade brödbitar högt uppe på skåp och bord. Nästa morgon, när vi ätit den sista chamets-måltiden, sopades de upphittade brödbitarna samman med en fjäder i en träslev och brändes.

Ruth Heyman, 84 år

 

ROLIGARE ÄN JULAFTON
Pesach är nog den roligaste helgen jag känner till. Jag tycker till och med att pesach är roligare än julafton (som jag firar med min ojudiske pappa). Anledningen till det vet jag egentligen inte riktigt. Men det kan nog ha med »frågetraditionen« att göra, och att det är barnens helg. Att det är barnen som står i centrum, som får svara på frågorna och leta efter afikoman, matsebrödet. Jag vill aldrig bli så stor att jag inte får vara med och leta.

Men det roligaste tycker jag ändå är frågorna. Jag kommer inte ihåg ett enda tillfälle då jag tränat på frågorna, men varenda gång har jag ändå kunnat svara på alla – det är som om jag föddes med svaren.

Jag har inte riktigt något som jag förknippar med pesach men om det skulle vara något så är det nog en vit servett, för det är trots allt servetten man letar efter och inte matsebrödet.

Tuva Winblad, 13 år

 

VISPADE ÄGGULOR
När jag minns min barndoms sederaftnar är ett av mina starkaste minnen hur min mamma, 152 cm lång i strumplästen, står på tå på en stege balanserande tallrikar, fat och skålar i sina händer. Det var allt pesachporslin som skulle plockas ner från ett högt beläget skåp i hallen.

Jag själv, som redan då hade vuxit om mamma, frågar om vi inte kan byta plats? »Nej, absolut inte«, svarar mamma. »Det räcker med att du står och tar emot porslinet allt eftersom jag plockar fram det.« När vi hade kommit så här långt i förberedelserna hade skåpen redan tömts ut och torkats, alla textilier tvättats och lägenheten skurats.

Och hur kan jag glömma hur min pappa sitter på kökssoffan och vispar ägg – men bara gulan. Pappa drack nämligen aldrig kaffe utan grädde och på pesach fick hårt vispade äggulor ersätta grädden. Och vilka kakor vi hade! Gjorda på massor av ägg, där man skilde gulan från vitan och vispade och vispade. På den tiden fanns inga elektriska vispar.

Äntligen var sederaftonen kommen! Dofterna från maten, värmen i köket från spis och ugn, förväntningarna inför kvällen – allt det där finns bevarat inom mig.

Även minnet av hur jag efter åtta dagar av pesach och enbart matse och »fleischig« (med kött) mat skickas ner till mjölkaffären för att köpa mjölk och rykande färskt franskbröd. Mums!

Ingert Glasman, 74 år

 

MATZE ÅRET OM
Hemma hos min farfar på Rådhustorget 3 i Landskrona fanns det matsos året om. Snygga lila paket med ett litet porträtt av en flintskallig man på. Var det självaste Rakusen? Alltid stod smöret framme för att vara mjukt och bra att bre matsos med.

Heter det en matse och två matsos?

I köket fanns det dubbla serviser och två diskhoar. Farfar höll nog koscher mer av tradition än religion.

Kajsa Aronsson, 43 år

 

SMAKMINNE
Min pappa sid pratade ofta om god mat. Särskilt gärna berättade han om sin kära mormor Elisabet Hoffmans underbara mat. Hon hade haft matlag för judiska studenter i Nöden i Lund, men bodde nu någonstans mellan pappas hem och hans skola i Landskrona.

Kanske var det hennes gefilte fish som pappa tänkte på när det under senare år öppnades en glasburk MANISCEWITZ och en tub med riven pepparrot i köket.

Grå-beiga bollar i jelly.

Kajsa Aronsson, 43 år

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

En vandring i utställningen

exodus_messer

Seder
Tavlan föreställer en sederafton i Polen kring förra sekelskiftet. Det är midnatt, husfadern blickar mot himlen. Man väntar på profeten Elias som förebådar Messias ankomst.Långst ut till vänster sitter en av sönerna med en rysk soldatmössa. Judiska pojkar fick tjänstgöra i tsarens armé under 25-30 år. Tavlan beskriver judarnas situation i dåvarande Polen/Ryssland förutom att den illustrerar pesach-firandet
Tavlan är inlånad från Jewish Historical Institute i Warszawa.
Konstnär: Adolf Messer 1886-1931.

exodus_moses_hav

Mose delar Röda Havet
Illustration från Hillelförlagets Haggada ”Denna afton”, utgiven 2006

exodus_bagare

exodus_o

exodus_s

exodus_sederfat

exodus_u

Powered by WordPress. Designed by WooThemes