Elsa Grünewald med kritan i hand: ”Min bror Isaac målar också!”

elsa_affisch

2012.10.25 – 2012.12.16

Den uppmärksammade utställningen om och av Elsa Grünewald, som tidigare i år visats på Mentalvårdsmuseet i Säter, har kommit till Stockholm och Judiska Museet. Hennes konst har innan utställningen i Säter aldrig tidigare visats offentligt. Utställningen berättar en gripande historia om utanförskap och utsatthet, och om konstens helande verkan.

Elsa Grünewald föddes 1907 i en stor judisk familj på Söder i Stockholm. De hade det väldigt knapert, och fick tidvis ekonomiskt stöd. I början av 1930-talet visade Elsa de första symptomen på psykisk ohälsa, och skrevs så småningom in på Långbro sjukhus i Älvsjö. Hon behandlades enligt dåtidens metoder, vilket för Elsas del innebar både insulinkomabehandling och upprepade elchocksbehandlingar – över 300 stycken. 1949 lobotomerades hon, några år innan psykofarmaka kom ut på marknaden.

Under vistelsen på Långbro uppmuntrades Elsa Grünewald att teckna och måla, vilket hon gjorde flitigt. De färgglada teckningarna påminner lite om brodern Isaac Grünewalds berömda konst, men Elsa hade en helt egen stil. Många porträtt, en del fantasifigurer, men alltid lika färgglada och genomarbetade.

Teckningarna ingår i en tradition av s.k. outsiderkonst, skapad av människor utan konstnärlig skolning, och inte sällan med psykiatriska diagnoser.

Varmt välkomna!

Yvonne Jacobsson
Museichef

...........................................................................................................................................................

Mer om Elsas Liv

Katarina Norra Folkskola

Elsa Grünewald skrevs in i folkskolans första klass år 1914. Hon var en av över 100 flickor som började ettan det året. Som Elsas målsman har man i Inskrivningsboken noterat ”G-d, Bernhard, handl.”. Klasskamraternas målsmän var ex. grovarbetare, chaufför, änka och hamnarbetare. Det var arbetarklassens barn som gick i Katarina Norra Folkskola.

Elsa fullgjorde de folkskolans sju första år och därefter den åttonde årskursen, den s.k. fortsättningsskolan. Båda med godkända betyg. Hennes bästa ämne var sång, där hon i hade AB som slutbetyg (med beröm godkänd). När Elsa slutade skolan år 1922 så skrev man i Utskrivningsboken att hon ”avgått Till hemmet”. Hon gick inte vidare till hantverksskola eller läroverk och hade heller inte fått något jobb ännu. Hon ägnade sig istället åt att hjälpa till med hushållet hemma.

Arbetsliv

Efter avslutad skolgång hade Elsa mest kortvariga platser som springflicka. Därefter var hon under ett helt år modistelev på modefirman Regent. Företaget låg på Regeringsgatan 37 i den växande huvudstadens mitt. Där lärdes hon upp i tillverkningen av finare hattar för stadens modemedvetna damer. Men, efter elevåret fick Elsa ingen fast anställning på Regent heller. Hon återgick till att hjälpa mamma Sofia med hushållsarbete.

När Elsa var 26 år gammal så berättade hon för sin läkare att hon plågades av att ligga andra till last. Hon upplevde att hon var ”en förfelad varelse, som vid 26 års ålder ännu ej har ett ordentligt yrke, på vilket hon kan få sin utkomst”.

Långbro sjukhus

År 1930 tas Elsa in på Långbro sjukhus, efter att först ha vårdats på ett sjukhem. Hon började uppvisa symptom på psykisk ohälsa efter att ha suttit i solen. Hon skrek högt och klagade över huvudvärk. Efter sex veckor skrevs hon ut som förbättrad. Det skulle visas sig att detta bara var början på vad som kom att bli livslång instutionsvård för den unga kvinnan som närde drömmar om att bli konstnärinna. Under hela 1930-talet var hon omväxlande i hemmet och på Långbro. Från 1940-talet visats Elsa permanent på sjukhuset, ändå fram till sin död 1988.

Elsa mådde tidvis mycket dåligt, med hög grad av oro och ångest. Då kunde hon vara våldsam och aggressiv. Andra stunder var hon vänligt samtalade och skrattande. Det skiftade snabbt. Elsa genomgick de flesta av 1900-talets psykiatriska behandlingsmetoder, däribland 310 ECT-behandlingar (s.k. el-chock), sömnkur, insulinkomabehandling och 1949 även en lobotomering. Hon var ordinerad tunga mediciner.

Från 1950-talet mildras hennes starka ångest och oro. Hon trädde in i en lugnare fas av sitt anstaltsliv. Hon kunde delta i utflykter och resor, gå på målarkurs och keramikkurs; sådant som introducerades i en våg av behandlingsoptimism de nyare antipsykotiska medicinerna medförde när de kom i mitten av 1950-talet. Elsa gick gärna till vävsalen, promenerade med sina besök (oftast systern Berthe) i parken, hon sjöng, läste tidningar - men framför allt så tecknade hon. Samma motiv; profiler, ansikten och figurer i en till synes oändlig ström av bilder. Hennes rum och korridoren var tidvis fyllda av teckningar.

Under 1980-talet ansåg läkarna att Elsa inte längre var i behov av psykiatrisk vård utan lika gärna kunde vårdas på vanligt sjukhem. Men, de lyckas inte finna någon vårdplats för henne så hon blev kvar på Långbro sjukhus. Den mycket långa vårdperioden gjorde att Elsa hann uppleva de stora förädringarna som sinnessjukvården genomgick under 1900-talet, från sluten till öppnare.

...........................................................................................................................................................

Det judiska Stockholm i 1900-talets början

En judisk gemenskap med olika förtecken

Den Judiska Församlingen i Stockholm var på olika sätt uppdelad i två, ”norrjudar” och ”söderjudar”. Grupperna hade olika socioekonomiska förutsättningar och kom till landet under skilda tidsskeden. Norrgruppen inflyttade först. De utgjordes till stor del av medelklass. Det fanns även ett antal församlingsmedlemmar som i allra högsta grad var etablerade och synnerligen framgångsrika inom närings- och kulturlivet i Sverige. Många dem idkade filantropisk verksamhet.

En stor andel av söderjudarna inflyttade under 1800-talets senare decennier. När det svenska passtvånget togs bort mellan 1860-1914 underlättade det för de judar från östra Europa som flydde undan fattigdom, svält på grund av missväxt under 1860-talet, tvångsinskrivning i den ryska armen och den judeförföjelse som intensifierades under Tsar Alexander III:s styre under 1880-talet och frammåt. Bland dem var påtagligt många fattig arbetarklass. En del var mycket fromma ortodoxa och jiddischtalade. Dessa immigranter hade svårt att fördra det mer moderna och liberala förhållningssättet som praktiserades vid den stora, vackra synogogan på Wahrendorffsgatan. En mer ortodox synagoga inrättades på Södermalm.

Judiska Församlingen i Stockholm hade egen fattigvårdsnämnd som bedrev omfattande understödsverksamhet för sina fattigare trosfränder. I den informella judiska gemenskapen hjälpte man varandra, i stort och smått. Umgänget familjerna emellan var ofta tätt och hjärtligt.

Arbetsstugan på Klippgatan

På Bondegatan hade Judiska Församlingen inrättat en Arbetsstuga för barn och unga. När Edouard och Sophie Heckschers Stiftelse 1913 uppförde ett modernt bostadshus med hyreslägenheter för fattiga judiska familjer på Klippgatan 19 flyttade arbetsstugan till huset.

Judiska Församlingens Arbetsstuga var bara en i raden. De fanns runt om i stadsdelen för att hålla de stora barnaskarorna på Södermalm från gatorna och öva dem i olika hantverk. Pojkarna sysslade framför allt med träslöjd och flickorna syslöjd såsom handsömnad, broderi, maskinsömnad, virkning och stickning. Det är sannolikt att Elsa besökte arbetsstugan.

På arbetsstugan fanns också religionsskola och den viktiga matbespisningen som försåg upp till 110 barn med mat efter skoldagen. Ett välkommet tillskott till familjernas kosthåll.

...........................................................................................................................................................

En vandring i utställningen

elsa_2

elsa_3

elsa_4

Powered by WordPress. Designed by WooThemes