Broderfolk – om räddningen av de norska och danska judarna

broderfolk2005.10.10 – 2006.03.31

BRODERFOLK var en ljus utställning om modiga människors aktioner för att rädda de förföljda judarna från våra ockuperade grannländer Norge och Danmark.

Sextio år efter Förintelsen visade Judiska Museet i samarbete med Forum för Levande Historia utställningen BRODERFOLK – om räddningen av de norska och danska judarna.

Utställningen gestaltade de dramatiska räddningsaktionerna i november 1942 och oktober 1943 då judar från Norge och Danmark lyckades fly till Sverige.

Det var heroiska insatser från enskilda människor vid Sveriges gränser som möjliggjorde judarnas räddning i livsfarliga situationer. Men hur kunde räddarna uppbåda ett sådant mod i för dem själva livsfarliga situationer?

Vilka händelser i våra broderländer ledde fram till flykten? Hur var Sveriges beredskap att ta emot flyktingarna? Hur lyckades de undgå patrullerande nazister och kollaboratörer vid Sveriges gränser? Detta var några av frågeställningarna som BRODERFOLK tog upp.

I utställningen BRODERFOLK fick besökarna ta del av sex flyktingars och sex räddares personliga vittnesmål. Deras starka berättelser gav gestaltningen en spännande nerv! Några av dem vi mötte har aldrig tidigare vittnat offentligt om de ödesdigra dagarna. Vi befann oss i gränslandet mellan Sverige, Norge och Danmark och fick på mycket nära håll uppleva judarnas livsfarliga flykt till Sverige.

Parallellt och som en pendang visade Forum för Levande Historia ”Fransson skottar snö” – en utställning om hur Sverige bidrog till Förintelsen.

Yvonne Jacobsson,
Museichef

Utställningen visades med stöd av Conference of Jewish Claims against Germany Inc. (CLAIMS) och i samarbete med Forum för Levande Historia.

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

Berättelser om räddningen från Norge

Judeförföljelserna i Norge under andra världskriget
När Norge invaderades av Tyskland den 9 april 1940, befann sig ungefär 2 100 judar i landet. Liksom i dag, fanns det den gången bara två organiserade judiska trossamfund i Norge – i Oslo och Trondheim. Redan i maj 1940 var de norske judarna tvungna att lämna in sina radioapparater till ockupationsmakten. Indragningen var den första antijudiska åtgärd som vidtogs i landet. Ungefär samtidigt tvingades de två judiska trossamfunden att lämna in sina medlemslistor till polisen. Listorna innehöll uppgifter om medlemmarnas ålder, födelseort och medborgerskap. Trots detta har förhållandena för den norsk-judiska minoriteten under det första ockupationsåret ofta beskrivits som ”drägliga”.

Tyskarnas beslagtagande av synagogan i Trondheim den 21 april 1941 innebar en dramatisk klimatändring till det värre för stadens judiska befolkning. Hösten samma år konfiskerades en rad judiska egendomar, ofta under brutala omständigheter. Aktionerna skedde i samverkan mellan tyskarna och Vidkun Quislings NS-regim. Detta samarbete omfattade också kungörelsen av den 20 januari 1942 om att samtliga norska judars legitimationskort skulle stämplas med ett rött ”J”. Judarna delgavs för övrigt att stämplingen av kortet var gratis.

Genom den aktionen fick ockupationsmakten och Quisling-regiment ett avgörande underlag för en ny och katastrofal fas i judeförföljelserna – massarresteringar och deportation ut ur landet. De tre största arresteringsaktionerna skedde i Oslo den 26 oktober och 26 november 1942, samt i Trondheim den 7 oktober – samtliga genomfördes av nazifierad norsk polis. Skeppen Monte Rosa, Donau och Gotenland skickade allt som allt 770 judar från hamnen i Oslo till Auschwitz-Birkenau. Bara trettio av dem överlevde.

Uppskattningsvis 1 100 av de cirka 2 100 judarna som 1940 bodde i Norge kunde med den norska motståndsrörelsens hjälp fly till Sverige innan massarresteringarna inleddes. Många av flyktingarna bosatte sig i Norrköping och Uppsala. Under sommarmånaderna 1945 vände majoriteten av dem tillbaka till Norge igen. Ohyggligt stora uppgifter väntade – tyvärr fanns få kvar för att lösa dem.

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

Räddarnas berättelser

Hans Christen Mamen:
”Jag var 23 år gammal första gången jag hjälpte ett judiskt par över gränsen.

Av praktiska skäl gick det bara att lotsa tre personer i taget. Flykten gick med tåg och buss eller så kallad mjölkbil. Den sista etappen skulle man ta sig över Rödenesjön. På andra sidan sjön tog jordbrukaren Skogstad emot innan färden gick vidare till gränsen. Väl över gränsen fanns en svensk skogsvaktare som alltid hade en lampa lysande så att flyktingarna skulle se att de kommit rätt.

En incident inträffade vid flykten av familjen Adler. På bussen från Oslo i riktning mot Mysen blev det en poliskontroll. Alla skulle visa sina obligatoriska identitetskort. Precis bakom chauffören satt fru Adler, mitt i bussen satt hennes man, bak i bussen satt sonen. Fru Adler var säker på att situationen var hopplös, hon hade ju sitt ”J” stämplat i kortet, men låtsades ändå att hon inte hittade sitt kort. Polismannen sa att han skulle komma tillbaka och gick vidare. De båda männen lyckades dölja sina J:n genom att hålla ett finger för. Så gick polismannen tillbaka till fru Adler. Men hon lyckades inte dölja bokstaven, den syntes tydligt. Trots det sa polismannen ”Det är i ordning”, gjorde honnör och gick ut ur bussen!

Ett annat minne: Leopold Berman hade redan lyckats ta sig till Sverige men hustrun och den treårige sonen skulle hjälpas över gränsen. Hela rutten hade gått bra, det var en kall natt och nu återstod den sista etappen, 10 timmars vandring genom skog från Rödenesjön till gränsen. Det gällde att gå varsamt eftersom det fanns spanare ute. Treåringen blev ett problem så jag tog honom i min ryggsäck. Men pojken hade svårt att sitta stilla och tyst så länge, han blev allt högljuddare och ropade på sin mamma. Så sa jag till honom att han måste vara stilla så att han inte skulle väcka fåglarna. Det kunde han acceptera!”

 

Willi Olofsson:
”Jag är född 1924. Jag bor fortfarande i Kroken vid Östervall skog där mitt föräldrahem var. Vi bodde cirka 3 km från norska gränsen. Redan som 16-åring blev jag involverad i att hjälpa norska motståndsrörelsen.

Totalt passerade ungefär 3500 flyktingar vårt hem under ockupationstiden. De fick komma in och värma sig, äta och ibland sova över. Till att börja med var det helt ideellt från mors sida. Men så småningom blev den engelska legationen involverad. De satte upp en militärbarack med sovplatser vid vårt hus. Mat fick flyktingarna alltid i vårt kök. Alla som kom var trötta, många var helt utmattade. Speciellt minns jag en polsk man som kom med en grupp på vintern. När de skulle sätta sig vid matbordet upptäckte de att den polske mannen inte var med. Far tog hästen med släde för att söka efter honom. Cirka 1 km mot gränsen låg han i snön på krönet av en backe. Han hade varit för utmattad för att orka längre. Han såg eländig ut. Men när han fått hett kaffe och mat piggnade han till och då blev han hur pratsam som helst!

De som kom var norska motståndsmän men också människor av andra nationaliteter, troligtvis även judar även om jag inte minns att man på något sätt talade om just judarna eller pekade ut vilka som var judar.

Genom engelska legationen fick mor ersättning, till att börja med 75 öre per flykting, för maten. Jag själv fick också uppdrag, jag transporterade matpaket och förnödenheter till den norska motståndsrörelsen. Paketen lagrades i uthuset och med hjälp av hästen, Munter, transporterade jag paketen till norska gränsen. Där, ungefär 300 m från gränsen, bodde familjen Edvinsson. Från deras uthus hämtades paketen av personer från norska motståndsrörelsen.

Mor lagade mat i jättegrytor. Hon arbetade jämt. När någon frågade hur hon orkade svarade hon alltid med ett kristet ord, hon var varmt religiös, ”Vad helst ni gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig”. Dessa ord motiverade henne.”

 

Jon Moan:
”Hösten 1942 bodde sammanlagt tolv judar från Trondheim i vår gård i Leksvik på andra sidan Trondheimsfjorden. För mig och min familj var det en självklarhet att bekämpa nazisterna och att hjälpa judarna.

Några av dem som jag och mina kamrater hjälpte med flykten till Sverige var Irene Klein och hennes 4-åriga dotter Anne Ruth. Irenes man var redan arresterad och satt fången på Falstad utanför Trondheim. Flykten måste ske mitt i vintern så en stor del av vägen skulle gå med skidor. Irene var dock ingen skidåkare. Men det fanns ingen annan råd än att snabbträna henne i skidåkning. Träningen började hemma på vårt köksgolv varefter vi tränade ute i omgivningarna. Efter tre veckors intensiv träning bedömde vi att Irenes skidkunskaper var tillräckliga. Det var bråttom, polisen intensifierade jakten på judar, även kvinnor och barn, och länsmannen hade redan ringt till gården för att meddela att de judar som fanns där skulle hämtas. De enda som ännu fanns kvar på gården var Irene och hennes lilla dotter. Eftersom man skulle bli tvungen att bära eller dra 4-åringen behövde vi vara 4 man till att eskortera Irene och dottern till gränsen. Vägen gick över Moansetrene, till Mosvik, Ytterøy, Levanger och Verdal upp över fjället fram till svenska gränsen.

Det blev en slitsam tur i kallt och blåsigt väder. Under den sista etappen orkade inte Irene mer så vi fick dra henne på en kälke. Det var den 21 december när vi gick över gränsen mot Skalstugan i Jämtland. Turen över fjället hade tagit tre dagar. Hela flykten tog en vecka. När vi blev internerade i en militärförläggning på den svenska sidan var Irene och hennes flicka äntligen i säkerhet.

Jag och mina kamrater kom hem igen precis lagom till helgmålsringningen för julhelgen. Det var den underbaraste julen i hela mitt liv.”

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

De räddades berättelser

Rosa Tankus:
”Det var den 26 november 1942. Jag och min syster fick fly och vi gömdes hos Randi Sörensen till den december. Pappa och lillebror var redan deporterade. Mamma var på sjukhus och undkom på så vis.

Nu startade själva flykten som kom att ske med en grupp om 16 personer. Vi fick första gömma oss i ett skyddsrum i Oslos centrum. Flykten ordnades av personer som tillhörde den underjordiska motståndsrörelsen, de var helt anonyma och bar ansiktsmasker. Det hela tog tre dagar. Det var kallt, vi var klädda i pjäxor, skidbyxor och lusekoftor. Inget hade vi med oss. En stor tysk bil med hakkors på tog oss från Oslo till gränsen. Där fick vi övernatta i tre nätter, första i en lada. Man inväntade besked om hur det gick att ta sig fram. Sen övernattade vi i ett tomt hus, utan vatten, utan eld, det fick inte synas att någon sov där.

Tredje dagen kördes vi till en sjö, därifrån fick vi gå till fots, vi blev tillsagda att sprida oss.

Vi gick över isen, det var ungefär 28 grader kallt. Jag och min syster hade varsin kapsel med cyanid i fickan ifall det skulle gå illa, vet inte om de andra hade fått det också. Vi gick. Så såg vi några vita gestalter som rörde sig långt bort, någon ropade: ”Det är tyskar!” Vi trodde att det var slutet.

De här vita liksom reste sig upp och sprang emot oss, plötsligt ropade de ”Välkomna till Sverige!”. Vi var över gränsen vid Östervalls skog.

Sen fick vi komma in i de svenska gränssoldaternas baracker och en av dom, tullinspektör Andreasson, sa ”Ni två, ni kan sova hos mig” och så tog han hem mig och min syster. Senare skrev jag ett vykort och tackade för att han varit så snäll. Trettio år senare sökte han upp mig, han hade kvar kortet och jag fick det tillbaka.

När vi kom tillbaka till Oslo efter kriget, i juni 45, var hela vår lägenhet barskrapad, till och med spisen var borta.”

 

Hans Levy:
”Jag är född 1919 i Hamburg. 1938 fick min far möjlighet att flytta till Norge som ”representant” för ett brittiskt företag. Så småningom kunde även övriga familjen komma till Norge liksom min farbror med familj.

Under hösten 1942 intensifierades den antijudiska propagandan i Norge. En söndag i oktober hörde vi att många arresterats, vi vågade inte bo hemma. Men när vi hörde att några hade släppts, drog vi slutsatsen att faran avtagit, vi flyttade hem. Samma kväll arresterades min far, jag och min bror. Vi internerades i Bredtveitslägret.

En månad senare forslades vi till hamnen där ett skepp väntade. På kajen fanns redan ett hundratal judiska kvinnor och barn som blivit väckta klockan fem på morgonen, nu fylldes det på med fler. Gott och väl 400 personer skulle ombord. Tyskar och österrikiskare vaktade oss. Far sa ”Nu är allt förlorat”. Då ropade en tysk officer ”Arnold Levy, tillbaka till lägret!” Far tog ett steg framåt och sa ”Inte utan mina söner”. Den tyske officeren tvekade en sekund, sedan svarade han ”Ta med dig dem då, de får resa vid nästa tillfälle”.

Far, jag och min bror kom tillbaka till Bredveitslägret. Vi visste vad som väntade vid en deportation. Vi började planera vår flykt, vi hade inget att förlora. Vi fick gå ut och lufta oss på en gård varje kväll. Man var då tvungen att släcka allt ljus på grund av mörkläggningsreglerna. En återkommande ritual för rastningarna blev så småningom något som vakterna vande sig vid. I mitten av januari blev min bror plötsligt sjuk med feber. På söndagen var han försvunnen. Jag var invigd i detta men inte far.

Han gjorde nu allt utifrån för att få ut oss. Han lyckades smuggla in meddelanden till oss om hur vi skulle ta oss ut vid en rastning. Den 15 februari kom vårt tillfälle.

Jag och min far kom till Oslo och med hjälp av den underjordiska organisationen skulle vi fly till Sverige. Vi kördes i taxi mot gränsen. Strax innan gränsen blev bilen stoppad av polis som begärde ”papper”. Chauffören sa ”Här är mina papper”. Polisen tittade på oss andra och sa ”God tur videre”. Strax därefter bytte vi fordon till en ambulans som med blinkande ljus körde mot Fredrikstad vid Oslofjorden. Nästa kväll gick vi ombord på en liten fiskebåt. I mörkret anlände vi till Koster. Vi vadade iland, men säkra på att detta verkligen var Sverige, var vi inte. Vi tände en brasa och sände ett SOS, tre korta, tre långa, tre korta. En motorbåt dök upp, någon ropade ”Välkommen till Sverige!”.

 

Liv Kanter:
”1942 var jag 8 år. Pappa hade redan gett sig av till Sverige. Det hade annonserats att alla judiska män över 16 år skulle anmäla sig till Gestapo. Jag och min 3-årige lillebror var kvar med mamma.

Nu gick rykten att även kvinnor och barn skulle hämtas. Mamma sa ”Det är nog inte sant, vad skulle de med oss till?” Men nästa dag på morgonen stod en stor svart bil utanför huset och de ringde på. Mamma fann sig snabbt, hon hävdade att hon som dansk medborgare officiellt stod under danska kungens beskydd. Gestapo-mannen blev osäker, han skulle kolla upp detta och gick därifrån. I all hast fick vi klä på oss, mamma tog en väska, en sån där barnmorskeväska av konstläder, och fyllde den med lite kläder, massor av Mariekex och så alla pengar hon hade hemma.

Vi tog spårvagnen till den motståndsman som hjälpt pappa. Han hjälpte oss till en lägenhet och nästa dag hämtade en annan man oss, vi for i taxi till Fredriksstad. Där fick vi bo hos en man, han var slaktare och periodare. Tyvärr var han just inne i en suparperiod. Hans dotter var medlem i Hirden, ungnazisterna. Slaktaren var full mest hela tiden och satt och spelade kort med en grupp tyska officerare.

Vi blev kvar rätt länge i Fredriksstad, det var problem med att hitta en fiskare som skulle ta oss över till Koster. Men vi kom iväg. Det var vinter, natt och mycket kallt. Sista biten fick vi gå. På Koster sov vi några timmar i en fyrvaktarstuga där några unga fyrvaktare gjorde allt för att göra det bekvämt för oss. Dagen efter kom vi över till Strömstad. Där tog landsfiskalen emot oss. Det blev problem eftersom min mamma var danska. Vi blev satta liksom i förvar tills pappa kom och löste ut oss.

På landsfiskalens originalrapport står som flyktorsak: ”Påstås vara förföljda i Norge”.

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

danmarkBerättelser om räddningen från Danmark

Den tyska occkupationen av Danmark
Den 9 april 1940 ockuperade Tyskland Danmark. Under de första ockupationsåren vägrade den danska regeringen konsekvent att diskutera ”judefrågan” eftersom den hävdade att någon sådan fråga inte existerade i Danmark.

1943 ledde en intern maktkamp mellan Werner Best och General von Hanneke till att den förre den 8 september skickade ett telegram till det tyska utrikesministeriet i Berlin beträffande de danska judarna.

Hitler befallde den 17 september att ”den slutliga lösningen” även skulle inkludera de danska judarna. Överraskande nog väckte beslutet stark kritik inom den nazistiska apparaten. C. F. Duckwitz, en av Werner Bests nära medarbetare vid den tyska legationen i Köpenhamn, hade etablerat starka band till ledande danska socialdemokrater. Han reste nu – sannolikt med sin chefs godkännande – till Berlin, troligen för att skapa ett intryck av att Best var emot den förestående aktionen. Men när Führern en gång hade givit en order var denna oåterkallelig.

Den 22 september reste Duckwitz i hemlighet till Stockholm där han mot alla odds lyckades få till stånd ett möte med Sveriges statsminister. Han informerade denne om den kommande aktionen mot de danska judarna. Uppgifterna gav upphov till en febril diplomatisk aktivitet. Den svenska legationen i Danmark fick order om att förse alla danska judar med resedokument. Den 1 oktober erbjöd den svenska legationen i Berlin att de danska judarna skulle kunna interneras i Sverige. Erbjudandet besvarades aldrig.

Den 28 september fick Best den slutliga ordern om att verkställa aktionen och meddelade omgående Berlin att så skulle ske den 2 oktober. Samma dag hade Duckwitz ett möte med Hans Hedtoft i Köpenhamn och informerade honom om den kommande aktionen. Han uppmanade även honom att föra uppgifterna vidare och att sprida varningen. Hedtoft kontaktade omedelbart C. B. Henriques, advokat vid högsta domstolen och ledare för det judiska samfundet i Danmark, samt lät informationen gå vidare genom andra kanaler. Morgonen därpå, den 29 september, informerades församlingen vid en tidig gudstjänst i synagogan om den kommande aktionen. Genom muntliga kontakter spreds varningen till nästan alla judar i Köpenhamn och ute i landet.

Deportation och räddning
Under dagarna som föregick den 1 oktober sökte flertalet danska judar skydd hos icke-judiska vänner eller begav sig till olika hamnar längs Öresund för att ta sig över till Sverige. Resultatet var att Gestapo, som anförde de tyska räderna på kvällen den 1 oktober, fann mycket få judar hemma. Nazisterna hade vidare beslutat att Gestapo endast fick gå in i de hem som frivilligt öppnade sina dörrar. Den natten greps ”bara” cirka 200 av Danmarks 7.000 judar. Dessa var i första hand äldre, sjuka och ensamstående – utan vare sig initiativförmåga eller vilja att fly. De placerades på ett väntande skepp och deporterades till koncentrationslägret Theresienstadt i det ockuperade Tjeckoslovakien.

Nästa dag, den 2 oktober, förkunnade Werner Best i ett telegram till Berlin att operationen hade varit framgångsrik. Danmark var nu ”entjudet” – det vill säga befriat från judar. Mycket få hade gripits, men faktum kvarstod: de hade lämnat Danmark och det var det viktigaste.

Alla delar av det danska samhället var inblandade i större eller mindre räddningsoperationer. Från ett antal hamnar transporterades under natten mer än 7.000 judiska flyktingar i alla möjliga sorters båtar och fartyg till Sverige eller till den svenska kustbevakningens fartyg på öppet hav.

Historien om det danska folkets spontana reaktion och hjälp vid detta kritiska historiska skede har berättats om och om igen och lever fortfarande kvar i minnet hos många som överlevde eller påverkades av Förintelsen. Vår bild av det som skedde kommer aldrig att bli fullständig om vi inte förstår betydelsen av de danska, svenska och – kanske i synnerhet – de tyska myndigheternas ställningstaganden och agerande.

Källa: Judiska Museet i Köpenhamn

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

Räddarnas berättelser

Erick Björk:
”Jag är född på Råå, jag tillhör en mycket gammal fiskar- och sjömansfamilj.

1941 blev jag kommenderad till Malmö marindistrikt, jag blev så småningom befälhavare på ett litet sjöbevakningsfartyg. Vi låg förlagda i Skanör, Limhamn, Landskrona och Råå.

Uppgiften var att se till att det inte smög sig in oönskade fartyg härigenom Öresund.

Inofficiellt hade vi ju uppdraget att hålla ögonen på småbåtar ifrån Danmark och över till Sverige.

Natten mellan den andre och tredje oktober 1943 var jag ute på en runda i Limhamn. Det var månsken och man såg allt tydligt. Då kom en fiskebåt som låg rätt djupt i vattnet. Jag tänkte, ”Det är säkert många flyktingar stuvade i den båten så djupt som den ligger”. Så kom ett tyskt bevakningsfartyg efter. Dom såg vi ju då och då. Och då visste ju jag att om vi gick akter om den brukade dom vända och gå tillbaks igen. Vilket den alltså gjorde den här gången också.

Vi eskorterade båten till Limhamns hamn. Mitt jobb som befälhavare var att titta på passen. Den här gången då det var 24 människor i den lilla fiskebåten var den yngste passageraren en fyra månaders baby och den äldste var en 74 års man.

Så plötsligt kom där ett pass, det namnet hade jag ju sett många gånger. Herregud, framför mig står atomfysikern, nobelpristagaren Niels Bohr – och hans bror!

Varje natt i tre veckors tid hade dom bytt uppehållsort för Gestapo hade varit efter dom. För det var nämligen så att tyskarna, de var ju intresserade av hur framställning av tungt vatten gick till! Och Niels Bohr, matematikern, hade ju värdefulla kunskaper. Tungt vatten använde man på den tiden för kärnforskning.

Jag fick lova att inte säga till någon människa att Niels Bohr har kommit till Sverige. Inte ens till min fru.”

 

Gunnar Nilsson:
”Jag är född 1915 ute i ett fiskeläge, Nyhamn, norr om Höganäs. Större delen av mitt yrkesverksamma liv har jag varit anställd på Tullstationen i Höganäs.

När kriget bröt ut hösten 1939 blev det väldigt stor förändring. Fiskarbefolkningen på denna sidan, fiskelägena Nyhamn, Mölla, Lerhamn, Lerberget och Viken, hade haft livliga kontakter med dom danska fiskarna.

I oktober 1943 fick vi stor trafik av flyktingar, judar framförallt. Tidigare hade många icke-judiska flyktingar kommit över men den här månaden var det mest de judiska. Den danska fiskarbefolkningen ställde upp, ja, mot ersättning, naturligtvis. Men, dom riskerade ju å andra sidan mycket. Man koncentrerade sig, dels till norra Sundet, Gilleleje och dels i södra ner kring söder om Köpenhamn. Och det var framförallt i norra delen som jag blev engagerad.

Det varierade hur många flyktingar som kom åt gången. En båt hade 189 stycken flyktingar på en gång. Annars hade de här fiskebåtarna ungefär 20-25-30 stycken människor en och var, nerstuvade i lastrummet.

Resan var inte så lång, men många var ju väldigt illa däran, när de kom. Där är särskilt ett minne som jag har, det var en alldeles nyfödd bebis, han var en tre, ja, några timmar gammal.

Den där bebisen, han är numera vuxen och väl etablerad. För några år sedan, 1983, hade vi en träff inne i Mölle, den israeliske ambassadören och den danske rabbinen Bent Melchior var med. Och då fick jag träffa honom, han som varit en nyfödd bebis! Vi firade 40-års minnet av den här flyktingströmmen med ett stort arrangemang här i Höganäs”

 

Nils Pålsson:
”Jag är född på Råå 1923, fars familj var fiskare sen många generationer tillbaka.

Över sundet kunde vi se när dom engelska eskaderna var på väg till Tyskland och öppnade luftvärnseld.

Far hjälpte människor att fly över sundet. Utanför Sofiero ungefär, mitt i sundet, på danska sidan låg ett danskt fyrskepp som hette Lappegrund. Dit tog sig många. Det var ju innan radarn var uppfunnen, så dom gick ju med lanternor till Helsingborg hamn. Sen gick man inom Helsingborgs hamn, in och vände där, och så släckte man lanternorna och så följde de den svenska kusten och sen kom man över till Lappegrund.

För att signalera hur många flyktingar som fanns att hämta hade dom ett signalsystem med livbojen där det stod ”Lappegrund Helsingör”. Om den hängde till vänster så var det en. Hängde den till höger, var där fler. De stod med kikare här på landbojen på Tågaborg och tittade ut. Så länge den hängde rak var där inga.

Andra kom över med båtar. När de var ute och drev med sina sillgarn på natten så rätt som det var så dök det upp båtar med folk som dom fick ta ombord, i huvudsak judar, på natten. Det var på den tiden det var tennkulemotorer, så man visste exakt vilken båt som kom. Man hörde det på ljudet.

Inte var det riskfritt, den saken är klar. Men rädda det var dom nog inte, jag tror liksom att fiskare, dom är väldigt självständiga. Med dom risker det finns både att ta ut på sjön när det blåser storm och att ge sig iväg på sånt där. Dom är ju vana vid att leva ett riskfyllt liv vid vissa tillfällen.”

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

De räddades berättelser

Paula Gringer:
”Jag föddes i Köpenhamn 1924. Mina föräldrar var födda i Polen respektive Ryssland. Pappa var skräddare och startade egen rörelse inom herrkonfektion där också mamma arbetade. Vi hade det bra

Efter ockupationen sas det att allt skulle förbli som vanligt, kungen manade till lugn. Den danska regeringen garanterade den judiska befolkningens säkerhet.

1943 kom förändringen. Tyskarna hade skott sig tillräckligt på den danska välfärden, danskarna började tröttna, sabotageverksamheten intensifierades. Den 29 augusti installerades en lydregering. Tyskarna hämtade judiska församlingens medlemsregister. Den 1 oktober, vid den judiska nyårshelgen, kom vi till synagogan. Där meddelades att en razzia var planerad till natten. Vi uppmanades att inte gå hem och att varna så många som möjligt.

Vi for ut till Snekkersten, till fiskarfamiljen som vi hyrde sommarstuga av. De tog emot oss på ett fantastiskt sätt. Fiskaren lovade ordna vår överfart till Sverige.

När vi reste ut med tåget till Snekkersten fanns det många judar med på det. Konduktören visste vid vilka stationer det skulle vara tyska kontroller och varnade de judiska passagerarna så att de kom av i god tid.

Alla kunde inte ordna överfart själva. Trots att fiskarna skulle betalas kom alla över – oavsett om de kunde betala eller ej. Vår familj betalade 1000 kronor per person, det gjorde vi gärna. Efter några nätter hos fiskaren var överfarten ordnad. Vi fick inte ta med bagage, vi skulle promenera två och två i sakta mak ner till stranden. ”Ni ska inte vara rädda för den tyska vakten, honom har jag preparerat”, sa han. Han visste vem som vaktade, en mycket ung tysk pojke. Fiskaren, stor och kraftig, hade sagt att han hade en värdefull transport och sagt åt honom att han ingenting såg av detta om han inte ville råka illa ut. Han vände sig över huvud taget inte om när vi kom ner.

Vi låg under däck, under en presenning. Det luktade fisk. Motorn gick igång, tuff, tuff, tuff. Efter en stund var vi på svenskt vatten och fick komma upp. Vi var räddade.

Båten kom till Råå. Det första vi såg var soldater. Under en sekund blev jag rädd och tanken for genom huvudet att vi blivit lurade. Men så sa dom på skånska ”Välkommen till Sverige!”.”

 

Willy Salomon:
”I början av 1943 gick tyskarna gick in på judiska församlingen och hämtade adressregister.

Hösten – 43 gick ryktet om en förestående razzia. Pappa hade en bekant som hade kontakt med motståndsrörelsen. Vi tog tåget till sommarstugan i Hornbeck. Men vi sov hos grannen. På natten kom tyskarna, en dansk nazist var vägvisare. Men det var släckt och stängt. Hade vi varit hemma hade vi blivit tagna. Flera nätter var vi utposterade i olika hem i det lilla samhället.

Vi transporterades med lastbil längs kusten till Humlebäck. Bilen var lastad med tegel, fast bara i ytterkanterna, i mitten var det ett stort hål, där låg ett antal människor med presenning över. På natten gick man ner till stranden, vi fick inte gå för tätt. Vi stod på bryggan, min bror, pappa bakom honom, sedan jag och så mamma bakom mig. Så kom fiskebåtarna.

När vi var längst framme höll dom just på att lasta en båt. Det var sex personer förutom föraren, då sa dom: ”Vi kan ta en till.” Dom tog tag i min bror och slängde ner honom i båten. Mamma protesterade men dom sa: ”Håll käften.” Så var dom i väg. Så blev det vår tur, vi låg under däck. Mitt ute på Öresund när fiskaren försökte få i gång motorn, passerade en tysk marinbåt. Men natten var mörk och det hördes inget motorljud.

Jag hade på mig två eller tre set underkläder, ett par skjortor och en kostym, med knäbyxor, det hade 9-åringar då. Dokument och pass fanns i pappas portfölj, det var allt vi hade med. Vi kom till Ven, hela natten strömmade det in människor. Jag minns att det talades om en familj som hade drunknat. Dom hade tagit med sig för mycket bagage, båten var för tung.

Pappa brukade säga ”Det var min dyraste resa över Öresund”. Man fick betala fiskarna. Om fiskarna blev tagna så tog tyskarna båten, det var en försäkringssumma man betalade. Dom som kunde betalade, dom som inte kunde slapp, ingen lämnades. Jag tror att pappa betalade 25 000 kronor, en våldsamt stor summa. Det var allt han kunde skrapa ihop av kontanter.”

 

Jenny Finder:
”Jag var 17 år. På det judiska nyåret, Rosh Hashana, sa man i synagogan att vi måste ge oss iväg, judarna skulle skickas till koncentrationsläger.

Min far hade redan kontakt med en fiskare, han hade tidigare betalat denne för många tyska ungdomars överfart så nu sa fiskaren att han skulle ta över vår familj utan mer ersättning. Vi åkte ut till en sommarstuga i Skottsborg och därifrån, på natten, gick vi till fiskebåten.

Vi satt hopklämda under däck tillsammans med en annan familj, ett par med en dotter, så jag, mina föräldrar, mina två yngsta systrar och en tysk fostersyster Betty, en av dom tyska barnen som kommit till Danmark.

När fiskebåten rott över till svenska sidan fick vi komma upp och då satte han i gång motorn, tuff tuff tuff tuff tuff. Och så landade vi på ön Ven. Jag kan fortfarande se framför mig hur vi vadade i land, för han följde inte med ända in till stranden, utan vi vadade i land, plask plask, plask.

Innan avresan gick pappa ner i kolkällaren och högg isär en huggstock. Ur den vällde det smycken och pengar som han hade sparat ihop för att vi en dag skulle behöva fly. När vi åkte över hade jag så många ringar på fingrarna så jag inte kunde få ihop dom! När vi kom över på svenska sidan då behövde han pengar, det fanns inga bidrag på den tiden. Jag fick behålla en ring, den har jag kvar.

Jag har inget minne av att vi hade några väskor. Min mamma, hade en skokartong med sig och den hade hon fyllt med nyköpta silverbestick. Och min stackars mor fick trava i land med dessa silverbestick. Det var ju tungt, hon liksom snubblade till, för att hon hade det där silvret. Jag har inte minne av att jag hade något med mig, bara att jag hade fingrarna så här (spretar med fingrarna)”.

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

dagbockerTvå flyktingars dagböcker

Utdrag ur Hans Kaufmanns dagbok

När Hans Kaufmann var fjorton år, 1939, lyckades hans föräldrar i Münster i Tyskland skicka honom på en barntransport till Danmark och därmed rädda hans liv.

4 oktober 1939: ”Jag tar avsked av min pappa på järnvägsstationen i Münster. Min mamma följer mig med nattåget till Berlin.”

5 oktober: ”Jag åker med 20 andra barn i min ålder till Danmark och friheten och jag skall jobba på en bondgård.”

Fyra år senare tvingas Hans återigen fly, denna gång till Sverige.

Nedan följer utdrag ur Hans Kaufmanns dagbok fyra år senare 1943.

5 oktober 1943:
”Chajim och jag åker på förmiddagen till gården i Söborg för att hämta våra väskor. Flickorna hämtar resten av bagaget på Saltrup station. Vid middagstid samlas vi i huset som ägs av mannen son leder. Det kommer mera folk. Nu är vi totalt 10 Chawerim (vänner, red anmn). Vi skall vänta där tills han kommer hem. Vi får både middags- och kvällsmat. Han skulle ursprungligen ha varit tillbaka kl 18:10. Han kommer först kl 20.00. Oroliga timmar av väntan.

Det rapporteras att Gestapo är i Gilleleje, varifrån vi skulle segla. Man skall skaffa fram en lastbil för att forsla oss till Gilleleje. Visar sig inte vara möjligt. Efter kl 20.00 får inga bilar vara ute. Vi cyklar till Pårup station.

I väntsalen där sitter 15-20 äldre judar från Köpenhamn. Dom skall köras med bil till Gilleleje. Vi lämnar våra cyklar i Pårup och går till fots till Gilleleje. När vi är på väg kommer en bil tillbaka. Av säkerhetsskäl cyklar en dansk framför bilen. Det har varit skottlossning i hamnen i Gilleleje. Man vill göra oss uppmärksam på faran så att vi själva kan avgöra om vill fortsätta. Vi bestämmer oss för att ta risken till förmån för chansen. Klockan är nu 23:00 och utegångsförbud. Danskarna sätter sitt liv på spel för judarna. Vi fortsätter till fots. En dansk i täten. Vi är nu 8 personer. I en T-korsning strax utanför Gilleleje lägger vi oss i ett dike. Av säkerhetsskäl lämnar vi diket och gömmer oss bakom en häck, 150 meter bort. Efter 10 min stannar en tysk bil vid korsningen och sätter förmodligen av någon patrull. Vi ligger några timmar bakom häcken. Det blåser och regnar lite.

Med avstånd smyger vi oss sakta in i byn. Vi skall just kliva in i en villaträdgård när två Gestapo kommer bakom oss. Vi kastar oss mot häcken. Ljudet som förorsakas förenar sig med vindens rasslande i träden. Man har inte hört oss.”

Hans Kaufmann var en av 180 judiska flyktingar som den 6 oktober 1943 lyckades fly till Sverige på en skuta från Gilleleje i Danmark (red anm).
Åter till början av sidan

Utdrag ur Bertha Altschulers dagbok
”Det var en ganska liten båt med plats för högst 15 personer. Vi var 90 så det fanns inte mycket utrymme. De äldsta och barnen fick plats i hytterna, vi unga placerades längs däckets sidor. Utrymmet var så litet att vi var tvungna att ligga ovanpå varandra. Bättre blev det inte då det lades ett fisknät över oss och därefter ytterligare en presenning. Vi var nu helt övertäckta och så skulle vi ligga tills det blev helt ljust för först då skulle båten avgå. Det rörde sig om 2-3 timmar. Bland passagerarna fanns också herr Blachmann som låg bredvid mig. För att hålla humöret uppe berättade han oavbrutet fräcka vitsar och vi andra gjorde också allt för att bedöva nervositeten och spänningen. Vi låg i våra obekväma ställningar och hörde hur fiskaren gjorde sig redo som om han bara skulle ut och fiska på en vanlig fisketur och inte föra oss 30 flyktingar över till friheten. Varje gång vi hörde steg blev det dödstyst på däcket under presenningen – vi fruktade att det var Tysken som ville inspektera fiskebåten. Men vi hade tur, det var inte Tysken, men däremot den danska polisen som vinkade till oss och önskade oss lycka på vägen.

Äntligen hörde vi motorn gå igång och vi kom iväg. Det dröjde inte många minuter innan båten började gunga våldsamt. Den dåliga lukten under presenningen och den obehagliga ställningen vi låg i gjorde det inte bättre. Jag började strax kräkas och lida alla sjösjukans kval. De andra följde snabbt efter och inom loppet av en timme låg vi insmorda i varandras uppkastningar. Nu gick vågorna över relingen, presenningen var otät och vi blev dyblöta; vi låg fullständigt maktlösa och kunde inte hindra varken det ena eller det andra.

Oavbrutet kräktes jag, oavbrutet kom det iskalla vattnet över mig och trots alla kläder jag hade på mig var jag snart genomvåt. De andra hade det likadant – ingen sa något. Blachmann med de många vitsarna låg lika ”död” som vi andra. Det enda vi hade krafter till var att ibland sticka upp huvudet över presenningen för att fråga fiskaren om vi snart var på svenskt territorium. Men varje gång fick vi det nedslående svaret att vi skulle ha tålamod; vi kunde inte segla direkt över till Sverige men skulle en stor omväg. Dessutom skulle vi ligga i båten tills det blev mörkt, först då kunde vi gå i land. Det var grymt, det var helt förfärligt att tänka på att vi skulle ligga såhär i ca 10 timmar till. Efter den hemska natten i det lilla lagerutrymmet var alla våra lemmar ömma, vi låg i ännu värre ställningar, kunde inte alls röra oss i spyor och iskallt saltvatten.

Vad var det nu det vi hörde? I vårt elände ansträngde vi oss för att höra de olika ljuden omkring oss. Nu var det en flygmaskin som flög över båten, det var Tysken på inspektion. Vi gjorde oss så små som möjligt och vågade knappast andas. Nu flög den bort men en halv timme senare kom den tillbaks – eller kanske var det en annan. Våra nerver var på helspänn: när vi inte kräktes sköljde de iskalla vågorna över oss och då de var två minuters paus var Tysken på expedition. Hela tiden Tysken, Tysken, Tysken. Den dagen tror jag detta namn brände sig fast i mitt inre med hatets styrka.”

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

En vandring i utställningen

stockholm

Stockholm i tidstypisk miljö från den period som utställningen beskrev

norge2

Flyktingar i början av fyrtiotalet

norge1

Flyktingar på väg över norska gränsen i början av fyrtiotalet

ryggsack

Hans Christen Mamen med ryggsäcken som han transporterade små barn i över gränsen från Norge till Sverige

shofar

Stående i bakgrunden är den shofar från Norge som förvarades i Sverige under kriget. Liggande i förgrunden Filip Kahns fotografi och dagbok från tiden för krigsslut och fred i Norge.

malning

Danska judar gömmer sig i ett tegelbruk innan flykten till Sverige. Fotografi av olja på duk, 167 x 67 cm. Konstnär Adina Edel Sompolinsky, syster till Jenny Finder.

jenny_paula

Nertill till höger: Gaffel, kniv, matsked och kaffesked av det nyköpta matsilvret som Jenny Finders mamma tog med sig vid flykten från Danmark. Ovanför syns den ring som Jenny Finder fick behålla efter ankomsten till Sverige. Bredvid syns Paula Gringers pass för danska medborgare bosatta som flyktingar i Sverige. Danska konsulatet i Göteborg utställde dessa. Under passet ligger hennes kungamärke i silver.

Powered by WordPress. Designed by WooThemes