1968

1968_affisch_hemsida2008.03.31 – 2008.10.15

År 1968 förändrade världen. Detta mytomspunna år då ”allt hände” har ett romantiskt skimmer, men sanningen är att 1968 blev ett omvälvande och dramatiskt år i både väst och öst.

USA drabbades av våldsamma raskravaller och Vietnamdemonstrationer. 1968 var året då Martin Luther King och Robert Kennedy mördades och konflikterna mellan de liberala och konservativa rörelserna kulminerade och sargade det amerikanska samhället till grunden.

I Sverige fylldes nyhetsrapporteringen med reportage från studentrevolternas Paris, Berlin och Stockholm. Vi såg hur människor i Prag förgäves försöka stoppa Sovjetiska tanks med sina bara kroppar, men invasionen blev ett tragiskt faktum..

Efter sexdagarskriget 1967 började myndigheterna framställa Polens återstående judar som en ”femtekolonn”. Propagandan var en del av maktkampen mellan olika fraktioner inom kommunistpartiet. Den skärptes våren 1968, efter studentdemonstrationer mot censuren. Demokratirörelsen framställdes om ”sionister” eller ”kosmopoliter” i maskopi med ”den amerikanska imperialismens, den västtyska revanschismens och världssionismens gemensamma antipolska konspiration”. Tusentals människor med judiskt påbrå (också sådana som var omedvetna om den) avskedades från sina arbeten, somliga åtalades för uppdiktade brott. Regeringen förkunnade att de kunde lämna landet, på villkoret att de avsade sig sitt polska medborgarskap.

Berövade arbete, möjlighet till studier (i vissa fall fråntagna sina lägenheter) och utsatta för statsdirigerad antisemitism valde ca 20 tusen polska judar att fly landet. Av dem kom ca 3,5 tusen personer till Sverige. Efter kommunis-mens fall 1989 har bara några få av dem från Polen utdrivna judarna återvänt. Polska kommunister lyckades nästan fullfölja nazisternas idé om ett ”judefritt” Polen.

I Judiska Museets utställning stod berättelsen om hur de polska judarna fördrevs ifrån sitt hemland i fokus.

Judiska Museet hade inte kunnat presentera denna utställning utan professionellt och engagerat stöd från utställningsgruppen; Miriam Andersson Blecher, Christina Gamstorp, Gabriel Herdevall, Jackie Jakubowski och Maciej Zaremba.

Ett stort tack till dem och till våra samarbetspartners som genom sina bidrag möjliggjort gestaltningen av utställningen ”1968”.

Vi vill också speciellt tacka alla de personer som genom sina texter, vittnesmål, filmer, fotografier och utlånade föremål i utställningen berättade sin historia.

Det var vår förhoppning att utställningen skulle inspirera till eftertanke och samtal.

Yvonne Jacobsson
Museichef, utställningsansvarig

Varmt välkomna till Hälsingegatan 2!

Utställningsgruppen:
Miriam Andersson Blecher, curator, Judiska Museet i Stockholm (JMS)
Christina Gamstorp, projektledare, Forum för levande historia
Gabriel Herdevall, arkitekt SAR/formgivare
Yvonne Jakobsson, utställningsansvarig, museichef, Judiska Museet i Stockholm (JMS)
Jackie Jakubowski, journalist/författare/chefredaktör för Judisk Krönika
Natalie Lantz, informatör JMS
Maciej Zaremba journalist/författare

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

1968_ingang_2Utställningens texter och bilder

I Sverige fylldes nyhetsrapporteringen 1968 med reportage från studentrevolternas Paris, Berlin och Stockholm. Unga människor stod på barrikaderna och protesterade mot orättvisor och det auktoritära samhället.

Vi såg hur människor i Prag förgäves försökte stoppa Warszawapaktens tanks med sina bara kroppar. Sovjetunionens maktdemonstration blev kraftfull och förödande. Invasionen blev ett tragiskt faktum.

De dramatiska fotografierna ni ser är från invasionen i Kosice i Tjeckoslovakien i augusti 1968.

Endast cirka 60-80 tusen judar av 3,2 miljoner överlevde Förintelsen på det territorium som 1945 blev Polen. Efter krigsslutet kom cirka 150 tusen av de polska judar som flytt till Sovjetunionen tillbaka till Polen. Samanlagt levde således drygt 200 tusen judar i Polen några år efter Förintelsen.

Många av dem – nästan 100 tusen personer – valde dock att fly Polen efter pogromen i Kielce i juli 1946, då 37 judar mördades av en mobb med inslag av lokal polis. Därefter emigrerade ytterligare cirka 80 tusen judar från Polen huvudsakligen till Israel i två omgångar 1948-1949 och 1956-1959. Efter detta fanns cirka 25 tusen judar kvar i landet.

Tio år senare fördrevs de sista judarna. Polska kommunister lyckades nästan fullfölja nazisternas idé och ett ”judefritt” land.

Yvonne Jacobsson
Museichef

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

1968_karhusetKårhusockupationen i Stockholm

Kårhusockupationen fick en enorm uppmärksamhet i massmedia, ockupationen var huvudnyhet i alla tidningar och nyhetssändningar. Televisionen var ett förhållandevis nytt medium och det som sändes i de båda kanalerna fick ett stort genomslag. ?Befann man sig utanför huvudstaden skulle man kunna tro att Stockholm var en krigszon. ?Minsta nyans, förändring och uttalanden blåstes upp till väldiga proportioner.

Huvudanledningen till ockupationen var den socialdemokratiska regeringens nya utbildningsreform UKAS. Ett cent-ralt utformat utbildningsprogram med fasta studiegångar, utan valfrihet för den enskilde studenten. En liknande reform hade i Frankrike lett till den stora Majrevolten några månader tidigare. Vi ville ha en dialog med dåvarande utbildningsministern, socialdemokraternas påläggskalv, Olof Palme. Han vägrade att komma till ett debattmöte. När ockupationen hållit på i 3 timmar dök Palme upp.

Kritiken mot UKAS var berättigad. Vi hävdade att UKAS skulle leda till att friheten, kreativiteten och självständigheten skulle gå förlorad. Och vi fick rätt. Reformen är nu uppriven. Det blev för mycket korvstoppning och för lite kunskap på djupet, debatt och ifrågasättande. Men kampen mot UKAS kom också att innehålla starka övertoner, flummig vänsterideologi. Detta utnyttjades skickligt av Olof Palme som därigenom slapp att försvara reformens stora svagheter.

Det mest positiva med 1968 var att unga människor bröt upp med det gamla auktoritära samhället. Ungdomar i 20-års åldern stod upp och tog ett tuff debatt med landets utbildningsminister, tillika en av landet främsta debattörer. Det skulle vara helt otänkbart några år tidigare.

Det politiska samtalet förändrades efter 1968. Vietnamrörelsen, protesterna mot tennismatchen mellan Sverige och Rhodesia i Båstad. Kårhusockuptionen och Almstriden i Kungsträdgården några år senare ledde till att den politiska överheten inte längre kunde räkna med att enkelt domptera folkliga opinioner.

1968 blev barnmorska för kvinnorörelsen, miljörörelsen och en växande medvetenhet om en ojämlik värld.

Anders Carlberg
VD Fryshuset

”Jag hade strax innan lämnat Adolf Fredriks polisstation (Vaktdistrikt 5) och befann mig i korsningen Kammakargatan och Holländargatan. Mäktiga ovationer och skanderande rop ekade mellan husen på Holländargatan – ett demonstrationståg i gatans hela bredd kom marscherande i riktning mot Kungsgatan. Jag vill minnas att det var solsken både i luften och i deltagarnas anleten, även om budskapen lät hotfulla. I varje fall var det en solskensle-ende ung kvinna som gav mig flygbladet. Jag insåg att det iakttagna var ytterst polisiärt och begav mig till min station på Kammakargatan 37 för att rapportera. Visst var det polisiärt.. Åtskilliga dygn hade poliskåren i Stockholm sysselsättning vid Kårhus och i Spökpark.

Förstår egentligen inte hur detta flygblad har ”överlevt” och strängt taget var det ju en färskvara endast giltigt ”i ikväll”.”

Thomas Pettersson
Extra ordinarie poliskonstapeln 305/5

Jag hade givetvis hört talas om Kårhusockupationen i nyheterna. På den tiden arbetade jag i hörnet av Sveavägen och Tegnergatan. Eftersom det var ganska nära till Kårhuset, gick jag dit en kväll efter jobbet vid sextiden. Det var inga svårigheter att bli insläppt.

I den stora salen var det packat med folk. De flesta hade varit där länge. Det var mycket varmt, fuktigt och instängt. Folk rörde sig fram och tillbaka. Man fick knuffa sig fram. Det var högljutt och stökigt. På grund av den dåliga luften var de flesta trötta och irriterade. Någon svimmade. Jag fick en obehaglig känsla av att panik kunde bryta ut när som helst.

Då klev en representant från studentkåren upp i talarstolen och lyckades efter en stund få det så tyst att han kunde göra sig hörd. Han fick alla att sätta sig på golvet, vilket omedelbart lugnade ner stämningen. Han förklarade att man sänt ut en spanare som skulle leta reda på verktyg så att man kunde öppna fönstren som endast kunde öppnas med en speciell nyckel. När slutligen frisk luft strömmade in var lugnet återställt. Någon timme senare anlände Olof Palme. På bilderna står han i talarstolen.

Om jag inte minns fel talade Anders Carlgren tidigare på kvällen, före Olof Palme. Jag kommer inte ihåg vad Palme sade, men jag minns att hans tal engagerande och verkade vara väl förberett. Han engagerade publiken genom att ställa frågor och få svar genom handuppräckning.

Anders Lekholm

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

Tjeckslovakien invaderas av sovjettrupper

”Kvällen den 20 augusti 1968 gick Warszawapaktens styrkor in i Tjeckoslovakien. I det första skedet bestod invasionstrupperna av omkring 250 000 soldater och 4200 stridsvagnar, i det andra av 450 000 soldater och 6500 stridsvagnar. Polen hade bidragit med över 24 000 officerare och soldater, 647 stridsvagnar, 566 lastfordon, 191 mörsare, 84 pansarvärnsvapen, 96 luftvärnspjäser, 4798 lastbilar och 36 helikoptrar. Inte sedan andra världskriget hade Polen varit inblandat i en så omfattande militär operation. Lika mycket vapenmakt användes några år senare för att kväsa arbetarupproret i Gdansk i december 1970 – och ännu mer under krigstillståndet i december 1981.”

Utdrag ur text ”Mars 68”

Professor Jerzy Eisler
Chef för Institutet för nationellt minne i Warszawa

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

Fördrivningen av de polska judarna

Det universella hjärnspöket
Den antisemitiska kampanjen i Polen 1968 kom som en chock för många människor. Hur kunde ett kommunistparti hetsa mot judar? Var inte kommunismen i själva verket det bästa vaccinet mot xenofobi – och ett löfte om människans universella broderskap?

I synnerhet i 20-och 30-talets centraleuropeiska länder, ridna av aggressiv nationalism, utövade detta löfte stark dragningskraft på minoriteter, vilket förklarar den relativt höga andelen judar i kommunistpartierna.

För polsk-judiska kommunister blev kampanjen 1968 en svårbeskrivlig tragedi. Men den blev också dödsstöten för kommunismen som ideologi. Med facit i hand – inkluderande lärdomarna från 90-talets Balkan – där kommunister utan svårighet ömsade skinn till ultranationalister – är det nödvändigt att flytta fokus från kommunismens paroller till dess grundläggande tankemönster.

Läran är utpräglad dualistisk. Den förutsätter närvaron av fientliga ”andra”: kapitalister, imperialister, ”kulaker”, revisionister, som det är nödvändigt att bekämpa och naturligt att hata. Eftersom kommunismen, som representerar Det Goda, par definition inte kan vilja något ont – men missöden ändå inträffar – förklaras i regel motgångarna som ett verk av ”de andra”: sabotörer, fraktioner, fiender.

Den antisemitiska kampanjen 1967-1968 visade att i kommunistisk politik väger det ständiga behovet av Fienden tyngre än de humanistiska parollerna. Att det rentav är själva axeln och den dominerande maktstrategin – men att fienden är utbytbar.

När Polens kommunister, som uppfattades av många som en ockupationsmakt, sökte öka sin nationella legitimitet, började man framställa oppositionen som något främmande och ”opolskt”. Det räckte att byta ut några begrepp i propagandan: Författare som tidigare stämplades som ”fiender till socialismen” blev ”fiender till nationen”. ”Främmande”, som tidigare betecknade en fientlig ideologi började betyda ett främmande folkslag. ”Sanna kommunister” blev ”verkliga polacker” vilkas äkthet framgick av deras djupa rötter i den polska myllan och även av deras ”polska blod”. Alltmedan de fientliga krafterna, orosmakarna och parasiterna visade sig ha judiska efternamn.

1968_bordnarbild

Jackie Jakubowskis tågbiljett till Sverige.

Den antisemitiska kampanjen i Polen 1968 satte igång efter våldsamma studentdemonstrationer som krävde yttrandefrihet och demokrati.

Regimen beskrev det svåra politiska läget som ett resultat av ”den amerikanska imperialismens, den västtyska revanschismens och världssionismens gemensamma antipolska konspiration”. De som påstods spela en avgörande roll i denna internationella konspiration var – judar. Deras lojalitet som polska medborgare ifrågasattes och de anklagades för att sympatisera med Israel under sexdagarskriget i juni 1967 och inte med arabstaterna som var Polens och Sovjetblockets allierade. Polens judar uteslöts ur partiet, avkrävdes lojalitetsförklaringar, åtalades för förtal mot den polska staten, trakasserades på universitet och arbetsplatser. Och till slut uppmanades de att lämna landet.

I mars 1968 nådde den antisemitiska propagandan sin kulmen. De uppskattningsvis 25.000 judar – i ett land som före kriget hade drygt tre miljoner judiska medborgare, av vilka endast en bråkdel överlevde Förintelsen – förklarades vara främlingar, ”sionister” och ”kosmopoliter”; fiender till staten och det polska folket.

1968_lista

Jackie Jakubowskis packningslista:
(Resväska 2 av 7)
tre kostymer
3 par byxor
en kamera
två tröjor
en väst i ull
fyra LP-skivor
en polotröja
en grå kavaj
en bok (Judarnas Historia)
fyra skjortor

Den antijudiska kampanjen i Polen 1968 – bara drygt tjugo år efter Förintelsen – var inte ideologisk, även om den började som ett svar på en gryende demokratirörelse och en del av den interna maktkampen inom kommunistpartiet. Kampanjen var rasistisk ty den drabbade, med trakasserier och avskedanden från universitet och arbeten, också helt assimilerade judar; till och med personer vilkas ”judiskhet” fanns tre generationer tillbaka – enligt de nazistiska Nürnberglagarna.

Pogromstämningen åren 1968-1970 ledde till att större delen av Polens judar – ca 20.000 personer – lämnade landet.

Jackie Jakubowski

Fragment
Min far skrek. Jag hade aldrig förut hört något liknande. Jag satt ensam på mitt rum i Warszawa och lyssnade till samtalet i vardagsrummet. Min far hade just kommit tillbaka från ännu en dag på den polska tullmyndigheten och ännu en förhandling om vilka tillhörigheter som vi kunde respektive inte kunde ta med oss. Objekten med ett affektionsvärde för min familj hade placerats i grupper på 10. Tjänstemannen hade släng ihop dem utan minsta omtanke på vad som hörde ihop med vad. Sedan var det min fars tur att välja. Endast två saker ur varje grupp. Så fort min far pekade på något så blev det plötsligt undantaget och leken började om. Detta hade pågått under en veckas tid. Den polske tulltjänstemannen visste vilka vi var och varför vi skulle lämna Polen.

/…/

Men så en eftermiddag tassade min far försiktigt in i mitt rum med en tallrik tunt skurna äppelbitar. Han skulle berätta att vi snart var tvungna att lämna Polen eftersom han var en JUDE. Det var andra gången som jag fick höra att jag var en judinna. En ”hjälpsam” polsk väninna hade viskat det i mitt öra på skolgården några dagar tidigare. Men jag trodde henne inte. Ordet jude användes i den polska skolan som ett vanligt skällsord. Jag hade nyligen använt mig av min ställning i klassens hierarki för att försvara en klasskamrat som blev utpekat som en sådan.

Och nu hade jag själv ingenting att hänga upp min nya identitet på än förföljelser och fasor. Inga sagor eller vaggvisor, inga doftande maträtter eller personliga minnen. Juden hängde oåterkalleligen och enbart samman med allt det jag visste om krigets fasor. Jag var uppvuxen med berättelser och bilder av det. Mänskliga skelett i streckrandiga kläder, högar av lik, krematorierna… Dessa fasanfulla bilder ur nationernas smärtsamma historia så nära i tid och rum blev inom loppet av en hundradels sekund en del av min privata värld. Jag fick en ny roll i dem.

Lena Lucki

1968_flickor

Dorotea Bromberg (till vänster) med
sin bästa väninna Grazyna ett år före
Grazynas självmord.

Den 8 mars 1968 blev en vändpunkt i vår familjs trygga och välordnade liv
Medan min far Adam Bromberg, som officer i ryska armén var med om att befria Polen under andra världskriget utplånades hela hans släkt av de nazistiska ockupanterna. Efter kriget deltog han i det nya Polens uppbyggnad som, trodde han, aldrig mer skulle tillåta förföljelse och diskriminering. Han grundade flera bokförlag, däribland ett av världens största vetenskapliga bokförlag. Min mor Anna var forskare. Mina föräldrar kände sig i första hand som polacker – polacker av judiskt ursprung. Men snart visade det sig att det inte spelade någon roll hur assimilerade de var.

Den 8 mars 1968 blev en vändpunkt i vår familjs trygga och välordnade liv. Jag var 15 år och bevittnade hur en liten studentdemonstration på Warszawauniversitetet brutalt slogs ned av den kommunistiska regimen. Allt som hände därefter minns jag som i en dimma, som en ond dröm.

Dagen efter kunde vi läsa i tidningarna och höra i radio och TV att det var judar (”sionister”) som uppviglat studenterna. Samma dag förlorade min far sitt arbete. Nästan alla våra vänner och bekanta försvann. Vi tvingades ut från den bostad där vi bott i över tjugo år. Vi fick flytta till en liten lägenhet i ett hus där grannarna trakasserade oss. I skolan förändrades allt. Mina betyg sänktes och plötsligt var alla kompisarna borta. Ingen vågade prata med mig längre. Det fanns bara en enda vän kvar, Grazyna. Hon vägrade att ta avstånd från mig och protesterade hos lärarna. Då blev hon kallad till rektorn som sa åt henne att aldrig mera visa sig i skolan. Samtidigt förbjöds hon att söka sig till en annan skola. Den 16-åriga Grazyna gick hem, skrev ett brev om hur mycket hon skämdes över det som hände i Polen och öppnade gaskranen …

Som om det inte räckte att jag förlorat min bästa vän blev jag anklagad för att ha orsakat hennes död. Skolan polisanmälde mig och tvingade mig att inför alla elever i aulan erkänna mitt ”brott”.

Efter en stor mediekampanj mot min far hotades han att ställas inför rätta, anklagad för delaktighet i ”en sionistisk sammansvärjning” mot Polen. Hans straff skulle bli tio års eller livstids fängelse. Han förvägrades advokat och förhördes dagligen under ett års tid. Över hundra vittnen tvingades skriva under falska vittnesmål mot honom.

Situationen blev ohållbar och vi ansökte om tillstånd att lämna landet. Efter många avslag fick vi det.

En vacker augustidag 1970 klev vi på båten mot Ystad. Inte förrän vi stod på svensk mark vågade vi inse att mardrömmen var över. Den enda tanke vi bar med oss då var: aldrig mer, aldrig mer. Vad som än skulle hända i det nya, okända Sverige skulle vi aldrig mer behöva uppleva något liknande. Aldrig mer antisemitism!

Dorotea Bomberg

I december 1968 kom mamma in i mitt rum och bad mig sitta ned. Hon verkade nervös, det vill säga mycket bestämd. Hon sade att hon hade något viktigt att berätta. Sedan sade hon: ”Vi skall emigrera.” Hon gjorde en kort paus. Och därefter: ”Jag är judinna.”

Jag minns inte mycket av de kaotiska känslor som måste ha väckts av dessa två repliker. Jag minns bara två saker. Att jag aldrig älskat henne mer än just då. Att jag som vanligt inte kunde visa det. Samt en tanke: ”Hon borde ha sagt det i omvänd ordning”.

Tio år tidigare hade ett yngel på gatan sagt något konstigt om judar. Jag visste inte vad det var. Jag frågade mamma hur judar såg ut. ”Som jag”, svarade hon. Vilket jag förstod ”som alla andra, din dumbom. Stör mig inte”.

Min mor hade genom en rad mirakel överlevt Förintelsen och lyckades därefter dölja sitt ursprung för alla utom för sin man.

Jag var sjutton år, jag ansåg mig vara det polskaste man kunde vara, med en far som slagits för Polen i tre krig och hade bevis för att förfäderna, klädda i stål och plymer, i juli år 1410 ridit ned Den Tyska Orden vid Tannenberg och som tack för segern ”erigerat” en kyrka. Jag bar ett namn som berättigade till vapensköld, vilket smällde högt i ett land som var kommunistisk på ytan men medeltida på djupet. Men vem var jag nu?

Den frågan fick anstå. Jag var hennes son. Fyra månader senare var vi ute ur Polen.

Maciej Zaremba

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

En vandring i utställningen

Studentupprop till massmöte

1968_parispelare

Svenska löpsedlar

1968_nalle

Lena Luckis nalle, som hon förde
med sig till Sverige som minne
av sin bästa väninna i Polen.

1968_kosice2

från Kosice i Tjeckslovakien

1968_kosice4

från Kosice i Tjeckslovakien

1968_dem_aff

En svensk affisch om demonstration mot Sovjet.

1968_ingang_1

1968_brev2

Marek Szapiros brev från fängelset.
Han fängslades för brott mot staten och dömdes på falska anklagelser till nio månaders fängelse.

1968_brev1

1968_stationsbank

Gdanski Station
Härifrån lämnade de fördrivna judarna Polen 1968

1968_klocka

1968_tidningsvagg

1968_bordlyssna

1968_salen

Överblick av utställningen om de polska judarnas fördrivning

1968_kortsida

1968_grupp

Fr v: Karl Gabor – idé och form
Yvonne Jacobsson – utställningsansvarig, museichef
Grabriel Herdevall – arkitekt SAR/formgivare
Jan Herdevall – Ljud & teknik

Powered by WordPress. Designed by WooThemes